Feeds:
Inlägg
Kommentarer

När jag bodde i Ryssland för många, många år sedan, jättelänge sedan, innan det fanns digitalkameror, brukade jag ta kort på teven. Det var ju mycket intressant på teven. Här till exempel, Dario Fo, i sin pjäs ”Berlusputin”, i ett reportage i teveprogrammet ”Namedni”. Namnlöst kopia 2

Idag läste jag i Novaja Gazeta att en rysk teater – ”Teater.doc” – som satt upp pjäsen blivit tvungna att stänga. Om jag minns rätt – det var som sagt länge sedan – så handlade pjäsen om att Berlusconi och Putin blev utsatta för ett terroristattentat i Italien. De blev skjutna i huvudet, båda två, och de italienska läkarna ställdes inför ett val: De kunde transplantera lite hjärna, från den ene till den andre och rädda livet på en av de två. De valde Berlusconi. Efter en tids konvalesence piggnar han till. Men sedan börjar han förändras. Han vill dricka vodka i stället för vin… Och han börjar dansa konstigt… och han kommer med förslag på helt orimliga lagar… men, förresten, de lagarna har ju Berlusconi redan försökt införa en gång, innan han blev skjuten i huvudet! Och ministrarna och näringslivstopparna som drack Berlusconis favoritvin, de kan lika gärna dricka hans favoritvodka, det kvittar dem faktiskt lika… Så när allt kommer omkring, Berlusconi eller Putin – det kvittar lika. Jag är glad att de satte upp pjäsen i Moskva, även om de inte fick spela den. Den verkar så bra, så jag hoppas fortfarande på att få se den. Jag förstår ju inte italienska, men nu kan man kanske hoppas att Teatr.doc kan komma hit och gästspela på ryska?

Sommaren 2010 deltog jag i ett ungdomsläger i staden Dobrjanka en bit utanför Perm. Vi gjorde bland annat en utflykt till Museet ”Perm 36”. Museet drevs av organisationen Memorial med stora volontära insatser, bland annat sköttes röjning och underhåll till stor del av ungdomar som var där på sommarläger. Ett år senare gjorde jag ett uppehåll i Perm på min resa längs transsibiriska järnvägen, och besökte Memorial igen (LäsPerm – det finns en sanning att minnas).

Hyllingssång till Stalin på ett plank i lägret Perm 36.

Hyllingssång till Stalin på ett plank i lägret Perm 36. Foto Amanda Lövkvist 2010

När Putin återkom till makten 2012 var Memorial en av de organisationer som blev utsatta för förföljelser från myndigheternas sida. Idag läste jag att museet är hotat och har utsatts för en smutskastningskampanj i statlig teve. Under rubriken The Kremlin Is Trying To Erase Memories Of The Gulag skriver Ola Cichowlas i tidningen New Republic:

”Today, during Putin’s aggressive Ukraine campaign, a museum documenting the Kremlin’s attack on dissent sits uncomfortably with the authoritieswho threaten to shut the museum’s doors to the public. 

This month, the Russian state television network NTV aired a documentaryaimed at discrediting the museum as a pro-fascist, American-funded institution. “The aim of Perm 36,” the narrator intoned, “is to teach children that Ukrainian fascists are not as bad as history textbooks portray them, whilst their grandchildren cause genocide in eastern Ukraine.”

The film accused Memorial of taking money directly from the U.S. State Departmentwhich was also, according to the film, funding Kiev’s Maidan Revolution. An Orthodox priest told viewers that “such people have no motherland, as they are prepared to betray [it] at any moment.”

Rather than interview former political prisoners, NTV focused on the former guards of the labor camp. “I was there when they released the so-called dissidents,” said a frail one-time guard. “They were all spies and they all went to the West.”

Jag passar på att dela med mig av min intervju med Aleksandr Kalich, en av de drivande personerna bakom Memorial och Museet Perm 36, som jag intervjuade när jag var där andra gången. Han berättar om hur han själv fick upp ögonen för att han levde i en totalitär stat och om sina planer på att grunda ett museum till. Han sa att han var lycklig nu, när han kunde ägna sig åt det han ville och inte behövde tiga och ljuga som under Sovjettiden.

———

Utdrag ur resedagboken ”Osystematiska studier av omvärlden” (se fler inlägg).

Jag är lycklig nu – Intervju med Aleksander Kalich i Perm

5 maj 2011. Perm. Katja har ordnat så att jag får träffa Alexander Kalich, grundaren av organisationen Memorial. Jag berättar att jag försöker skriva ett reportage om nittonhundratalet och han skämtar:

– Jag själv är nästan ett sekel, jag är 70 år gammal.

Vi går in på Alexanders kontor och han visar mig några ritningar som ligger på bordet – det är hans dröm om att bygga om ett av stadens gamla häkten till museum. Jag frågar hur det kommer sig att han började intressera sig för historien. Det började med att han ordnade diskussionskvällar på universitetet på sextiotalet. Han startade en studiecirkel om vad som hänt under tjugo- och trettiotalen. Åren 1936 till 1938 kallas den stora terrorns år. Särskilt årtalet 1937 är synonymt med terror. Personer på alla nivåer och områden fördes bort och avrättades i jakten på förmodade fiender till staten. Det utvecklades till en häxjakt, som resulterade i mer än en halv miljon blev mördade och många miljoner sattes i läger. Detta möjliggjordes bland annat genom att NKVD erhöll stora befogenheter att gripa, åtala, döma och avrätta vad som kallades ”folkets fiender”.  En stor del av memorials arbete går ut på att samla in personliga berättelser och informera om den stora terrorn.

Det  är inte så att folk idag inte känner till 1937. Årtalet är synonymt med  terror. ”Det är ju trots allt inte 1937” kan man säga, när man tycker att någon är alldeles för orolig för eventuella konsekvenser av att ta politisk ställning eller kritisera makthavarna. Men att dokumentera vad som hände är ett viktigt arbete, under så många år talades det så tyst om det. Hos många av dem som genomgått lägren eller förlorat närstående satt skräcken länge kvar, trots avstaliniseringen. Att sökandet efter sanningen i sig var att utmana systemet insåg inte Aleksander då han startade sin studiecirkel och han såg sig inte som dissident till en början.

Läs mer »

är valhemligheten hotadEfter att ha valövervakat i en massa andra länder i Europa, så blev man ju väldigt sugen på att övervaka valen i Sverige. Så det gjorde jag i söndags tillsammans med fem andra, och nedan bifogar jag vår rapport. Det är faktiskt inte svårt att valövervaka, bara man är fler än tre, läser vallagen och beslutar sig för en gemensam metod så kan man lätt få in ett underlag som duger till att dra en rad slutsatser om brister och problem i systemet. I september hoppas jag att vi är fler. Det svenska systemet bör ses över, tycker jag!

Rapport från observation av EP-valet 25 maj 2014

/Amanda

När Rysslands Alsu dök upp i rutan fick hon bara burop från publiken i Köpenhamn. Kanske såg de inte det vi såg, nämligen att både Ukraina och Österrike fick rätt så mycket röster av det ryska folket. Eller ja, förmodligen. Hur många poäng ett bidrag får säger ju egentligen väldigt lite om hur stor andel av de röstande som faktiskt röstade på det.  Och så har vi ju juryn. På Eurovision.tv kan vi se att Österrike kom på tredje plats i den ryska telefonomröstningen och skulle fått åtta poäng av Ryssland om inte juryn lagt sig i (juryn satte Österrike på elfte plats). Men vi ser fortfarande bara rangordningen, inte andel röster.

Rysslands röster

Det är 26 länder som deltar, vilket innebär att om rösterna fördelas jämt så får varje bidrag knappt 4% av rösterna. Det innebär i sin tur att det kan vara så att det bidrag som får 12 poäng fick typ 5 % och alla de länder som fick noll poäng fick mellan tre och fyra. Å andra sidan kan det ju också vara så att det vinnande bidraget fått 99,9 procent av alla röster, de andra bara småsmulor och ändå delas poäng 1-10 ut. Att Österrike fick 5 poäng och Belarus 12 säger oss därför väldigt lite om hur ryssarna röstade. En liten men samordnad minoritet i ett land kan lätt avgöra vilka länder som får de stora poängen. Jag tror (bara en gissning) att tolvpoängarna sällan har mer än tio femton procent av rösterna. Det är därför hemlängtande invandrargrupper och artister som är kända regionalt är så avgörande (och det är inget fel med det, det är väl helt okej).

Slutligen vill jag bara säga tre saker om Eurovision:

1. Är det viktigt? Nej.

2. Är det roligt? Ja!

3. Jag tror inte Ryssland kommer vara med nästa år.

/Amanda

Lindrig huliganism: Sluta gnälla på grannrröstningen!

Segerdagen

Idag firas segerdagen i Ryssland. I den sovjetiska kulten av historien var det förmodligen den viktigaste högtiden. Jag har varit på flera firanden av segerdagen, mest i Sankt Petersburg, men också i Moskva och Irkutsk. Det finns inslag i firandet som är djupt rörande, men det finns också obehagliga inslag. I år har många av mina ryska vänner med bävan sett fram emot denna dag – kommer den nationalistiska yran att gå helt överstyr nu?

Här är en berättelse och lite bilder från segerdagen i Irkutsk 2011: Rör inte historien!

9 img_23511maj 2011. Irkutsk. Det är strålande sol, men kyligt i luften och vi står vid kosackernas uppsamlingsplats inför paraden och väntar, klockan är halv nio. Nikolaj hämtade mig vid mitt hotell i morse, och jag ska få följa med honom hela dagen. Vi pratar om politik, vi har ett gemensamt intresse för partipolitik, och vi tycker ganska lika om det mesta. Nikolaj fotograferar kosackerna som håller på att ställa upp sig, de har dovt gröna uniformer med gula revär och ser på något sätt evigt ryska ut, inte samtida och inte sovjetiska. Läs mer

 

 

Tänkte att jag skulle göra en lista på rysk vett och etikett, som kan vara bra för den som vill uppföra sig korrekt vid besök i Ryssland! Ge förslag i kommentarsfältet så lägger jag till dem (om jag håller med) och rätta mig om ni tycker jag har fel!

1. Tomma flaskor får inte stå kvar på bordet. De skall ställas ner på golvet.

2. Man får inte skaka hand eller kramas över tröskeln. Det kommer leda till osämja.

3. Ingen skall behöva sitta på ett hörn vid ett bord. Det leder till olycka.

4. Man reser sig upp i kollektivtrafiken för dem som behöver sittplatsen bättre (enligt speakern i tunnelbanan: Äldre, gravida, personer med barn och personer med funktionshinder). Ja, man kan påstå att det är en etikettsregel i Sverige också, men svenskar är så djävla dåliga på att följa den, i jämförelse med ryssar. Buuu för svenskarna, heja ryssarna!

5. Man får inte ge bort en blombuketter med jämnt antal blommor.

6.  Man får inte vissla inomhus, för då blir man av med pengarna.

7.  Ryska köer brukar sällan bildas längs med en rak linje, och det är kutym att fråga ”kto poslédnij?” (”Vem är sist?”) för att få veta vem som är sist i kön.

8. Man ställer inte handväskor på golvet. Därför, om du ställer din handväska vid dina fötter, så kan du vara säker på att någon lyfter upp den och ger den till dig, när du har händerna fulla med annat. Men det är helt enkelt nästan lika konstigt som att lägga sin mössa på golvet – helt logiskt egentligen.

I skuggan av allt som händer i närområdet hålls lokalval i Belarus (Vitryssland). Igår var första dagen av förtidsröstningen och valövervakarna försöker övervaka så många lokaler som möjligt. Framför allt räknar de hur många som kommer till lokalen och röstar – valdeltagandet är nämligen något det brukar fuskas med. Valförrättarna kryssar av folk i vallängden som aldrig varit där, och alla de extra rösterna går naturligtvis till den kandidat som de  ”högre upp” har bestämt skall vinna.

Anna, 22, som valövervakar i en valkrets i Minsk, skrev på Facebook igår kväll:

Min första valövervakningsdag…

Idag var den kommen, den första dagen i valövervakningen. Varför håller jag på med det här? Jo, för att vara ärlig, så hoppades jag innerst inne att allt inte skulle vara så illa.  Och vilket fall som helst, så ville jag se det med egna ögon.
Som den uppmärksamma övervakare jag är, lämnade jag inte lokalen för en minut ens. Jag kom upp i 26 personer. Ordföranden för valnämnden sa:

”Vad är det för mening med att ni räknar? Jag kan säga med en gång, vi kommer inte få samma siffror! och än sen då? :-)”

I slutet av dagen hängde de upp protokollet: 150 personer hade röstat.

Vad är det jag vill säga. Jo, förut kunde den del av mig som vill förstå och tro gott om andra människor, den kunde ändå förstå hur valförättarna kunde tvingas att göra DET som de gör.

Men jag kan inte förstå hur någon kan tycka om att göra det, och till och med  driva med dem som gör motstånd – det kommer jag aldrig att förstå.