Varför helgens val i Moskva är intressantare än ni tror

I helgen går den så kallade enade valdagen av stapeln i Ryssland (Единый день голосования). Bland annat väljs genom direkta val 16 guvernörer, sex lokala lagstiftande församlingar samt ett stort antal församlingar på stads- och distriktsnivå.

Att val i Ryssland inte är intressanta, eftersom man redan vet vem som vinner, är inte riktigt sant… Hur valen genomförs säger en hel del om den ryska inrikespolitiken och inget val är det andra likt. Även om de nuvarande ryska makthavarna knappast skulle låta sig besegras och avsättas i fria val, så spelar det faktiskt roll för dem hur folk röstar. Att kontrollera både hur folk röstar och hur rösterna räknas är en styrkedemonstration från centralmaktens sida.

Faktum är kontrollen inte är total. Hotet mot centralmaktens kontroll över valresultatet kommer dock inte från väljarna eller oppositionen i första hand. I Dumavalet 2016 kunde man till exempel ana att det fuskades mer på lokalnivå än vad partiet Enade Ryssland hade intresse av på central nivå. Varför? Jo, det var många lokala ”starke man”, som inte hade lust att offra just sitt mandat för att det övergripande resultatet skulle se balanserat ut, och det slutade med att Enade Ryssland tog nästan alla enmansvalkretsar och fick 76% av platserna i Duman.

Det är framför allt två saker makthavarna behöver ta hänsyn till när de tänker strategiskt inför valet:

1) För det första är det valdeltagandet, det reella och det fejkade. Ju lägre reellt valdeltagande det är, desto lättare är det att förfalska resultatet. Å andra sidan måste man ha ett visst reellt valdeltagande, man måste kunna ge en bild av att befolkningen har gått och röstat, man kan inte ha val som bara är en fiktiv process. För att valen skall ha sin rituella, mobiliserande och legitimerande funktion, så måste det vara en process som har deltagare.

2) För det andra är det vilka motkandidater de vill ha och hur de skall förhålla sig till dem. Inför valen lokalvalen 2015 så blev ett stort antal nationalistiska kandidater och partilistor inte registrerade (partiet Rodina och partiet Rysslands patrioter). Det var, kan man gissa, för att Enades Rysslands kandidater själva ville surfa på den patriotiska våg som annekteringen av Krim hade skapat. Samtidigt ville de inte skrämma bort mer moderata väljare med en alltför aggressiv nationisltisk retorik, man ville inte behöva tävla med de brunröda på kanten om vem som var mest patriotisk. I tidigare val har man låtit dessa högerspöken vara kvar, så att Enade Ryssland har kunna framstå som ett centristiskt parti.

Dessa två saker hänger naturligtvis ihop: Om man tillåter (genuint) alternativa kandidater att ställa upp, så ökar intresset och valdeltagandet. Så vad kommer hända till helgen? Hur högt blir valdeltagandet? Hur går det för de registrerade genuint alternativa kandidaterna? Blir det några valfuskskandaler?

Hur valen går till skiljer sig också enormt mellan olika delar av Ryssland. I en del subjekt (delstater) går det till i stort sätt som på Sovjettiden, medan det i Moskva på många sätt är en reell kamp. Jag hittade en alldeles utmärkt liten artikel om varför valen i Moskva nu till helgen faktiskt är intressanta. Nedan har jag översatt utdrag.

” Varför lokalvalen i Moskva är intressantare än ni tror

Den 10 september kommer Moskvaborna att välja ledamöter till de lokala församlingarna i rajongerna. Totalt i Moskva finns det 125 rajonger, varje rajong har en beslutande församlig och de består av mellan 10 och 20 ledmöter.

Det är högre konkurrenst om platserna

De senaste valen hölls i Moskva 2012. Det var precis efter massprotesterna och därför beslutade sig makthavarna för att föra fram alla sina kandidater som oberoende (det fanns inte en enda kandidat från Enade Ryssland att rösta på 2012). Dessutom var det nästan 20 procent av kandidaterna som nekades registrering eller blev avförda. Den låga konkurrensen (2,5 kandidater per plats) resulterade i att kandidater som var lojala mot makthavarna fick majoritet i alla församlingarna. 

Nu till helgen kommer det vara val i Moskva igen och det står redan klart att dessa val kommer att se mycket annorlunda ut. Den mest avgörande skillnaden är att oberoende grupper (ledda av Dmitrij Gudkov, Ilja Jasjin, Julija Galjamina m.fl.) nu är engagerade i valet och tillsammans har lyckats uppbringa över tusen nya kandidater. Det är fler som vill bli ledamöter år 2017. Till 1 543 mandat fanns det 4 047 kandidater 2012. I år är det 7 559 kandidater på 1 502 mandat. I genomsnitt är det 5 kandidater till varje mandat. 

/…/

Resultatet kommer att avgöras av några tiotal röster

År 2012 så hölls de lokala valen samtidigt som presidentvalet, vilket hjälpte till att dra folk till vallokalerna. Sådan tur har man inte denna gång, och valdeltagandet kommer förmodligen att bli lågt – 15-20%. Rösträttsorganisationen ”Golos” anser att det kan bli ännu lägre, med tanke på hur frågan ignoreras i media. Eftersom det inte finns någon lägre gräns för att valen skall räknas som godkända så kan enstaka röster avgöra valet i många fall. Du kan hitta din vallokal här.

Kandidaternas åsikter

För att skapa oss en bild av vad kandidaterna står för har vi analyserat deras profiler i Vkontakte. Genom att söka på namn, ålder och boende ort lyckades vi hitta 2 232 kandidater (31%) av alla kandidater. Vi analyserade deras vänner, grupper och sidor, och kunde på så sätt klarlägga de olika intressen och åsikter de företräder.

 

Ljust turkos: Oberonede, Rött: Kmmunistpartiet, Blått: Enade Ryssland, Grönt: Jabloko, Gult: LDPR, Lila: Rysslands kommunister, Orange: Rättvisa Ryssland

 

 Varje prick är en kandidats sida i Vkontakte. Ju längre i från varandra de är desto mer olika är kandidaterna. Enade Rysslands och Jablokos läge visar hur motsatta dessa är. De oberoende är jämt fördelade över hela skalan.”

 

Berlusputin och det där med lokaler

När jag bodde i Ryssland för många, många år sedan, jättelänge sedan, innan det fanns digitalkameror, brukade jag ta kort på teven. Det var ju mycket intressant på teven. Här till exempel, Dario Fo, i sin pjäs ”Berlusputin”, i ett reportage i teveprogrammet ”Namedni”.

Idag läste jag i Novaja Gazeta att en rysk teater – ”Teater.doc” – som satt upp pjäsen blivit tvungna att stänga. Om jag minns rätt – det var som sagt länge sedan – så handlade pjäsen om att Berlusconi och Putin blev utsatta för ett terroristattentat i Italien. De blev skjutna i huvudet, båda två, och de italienska läkarna ställdes inför ett val: De kunde transplantera lite hjärna, från den ene till den andre och rädda livet på en av de två. De valde Berlusconi. Efter en tids konvalesence piggnar han till. Men sedan börjar han förändras. Han vill dricka vodka i stället för vin… Och han börjar dansa konstigt… och han kommer med förslag på helt orimliga lagar… men, förresten, de lagarna har ju Berlusconi redan försökt införa en gång, innan han blev skjuten i huvudet! Och ministrarna och näringslivstopparna som drack Berlusconis favoritvin, de kan lika gärna dricka hans favoritvodka, det kvittar dem faktiskt lika… Så när allt kommer omkring, Berlusconi eller Putin – det kvittar lika. Jag är glad att de satte upp pjäsen i Moskva, även om de inte fick spela den. Den verkar så bra, så jag hoppas fortfarande på att få se den. Jag förstår ju inte italienska, men nu kan man kanske hoppas att Teatr.doc kan komma hit och gästspela på ryska?

Museum om Stalins terror hotat

Sommaren 2010 deltog jag i ett ungdomsläger i staden Dobrjanka en bit utanför Perm. Vi gjorde bland annat en utflykt till Museet ”Perm 36”. Museet drevs av organisationen Memorial med stora volontära insatser, bland annat sköttes röjning och underhåll till stor del av ungdomar som var där på sommarläger. Ett år senare gjorde jag ett uppehåll i Perm på min resa längs transsibiriska järnvägen, och besökte Memorial igen (Läs: Perm – det finns en sanning att minnas).

Hyllingssång till Stalin på ett plank i lägret Perm 36. Foto Amanda Lövkvist 2010

När Putin återkom till makten 2012 var Memorial en av de organisationer som blev utsatta för förföljelser från myndigheternas sida. Idag läste jag att museet är hotat och har utsatts för en smutskastningskampanj i statlig teve. Under rubriken The Kremlin Is Trying To Erase Memories Of The Gulag skriver Ola Cichowlas i tidningen New Republic:

”Today, during Putin’s aggressive Ukraine campaign, a museum documenting the Kremlin’s attack on dissent sits uncomfortably with the authorities—who threaten to shut the museum’s doors to the public. 

This month, the Russian state television network NTV aired a documentaryaimed at discrediting the museum as a pro-fascist, American-funded institution. “The aim of Perm 36,” the narrator intoned, “is to teach children that Ukrainian fascists are not as bad as history textbooks portray them, whilst their grandchildren cause genocide in eastern Ukraine.”

The film accused Memorial of taking money directly from the U.S. State Department—which was also, according to the film, funding Kiev’s Maidan Revolution. An Orthodox priest told viewers that “such people have no motherland, as they are prepared to betray [it] at any moment.”

Rather than interview former political prisoners, NTV focused on the former guards of the labor camp. “I was there when they released the so-called dissidents,” said a frail one-time guard. “They were all spies and they all went to the West.”

Jag passar på att dela med mig av min intervju med Aleksandr Kalich, en av de drivande personerna bakom Memorial och Museet Perm 36, som jag intervjuade när jag var där andra gången. Han berättar om hur han själv fick upp ögonen för att han levde i en totalitär stat och om sina planer på att grunda ett museum till. Han sa att han var lycklig nu, när han kunde ägna sig åt det han ville och inte behövde tiga och ljuga som under Sovjettiden.

———

Utdrag ur resedagboken ”Osystematiska studier av omvärlden” (se fler inlägg).

Jag är lycklig nu – Intervju med Aleksander Kalich i Perm

5 maj 2011. Perm. Katja har ordnat så att jag får träffa Alexander Kalich, grundaren av organisationen Memorial. Jag berättar att jag försöker skriva ett reportage om nittonhundratalet och han skämtar:

– Jag själv är nästan ett sekel, jag är 70 år gammal.

Vi går in på Alexanders kontor och han visar mig några ritningar som ligger på bordet – det är hans dröm om att bygga om ett av stadens gamla häkten till museum. Jag frågar hur det kommer sig att han började intressera sig för historien. Det började med att han ordnade diskussionskvällar på universitetet på sextiotalet. Han startade en studiecirkel om vad som hänt under tjugo- och trettiotalen. Åren 1936 till 1938 kallas den stora terrorns år. Särskilt årtalet 1937 är synonymt med terror. Personer på alla nivåer och områden fördes bort och avrättades i jakten på förmodade fiender till staten. Det utvecklades till en häxjakt, som resulterade i mer än en halv miljon blev mördade och många miljoner sattes i läger. Detta möjliggjordes bland annat genom att NKVD erhöll stora befogenheter att gripa, åtala, döma och avrätta vad som kallades ”folkets fiender”.  En stor del av memorials arbete går ut på att samla in personliga berättelser och informera om den stora terrorn.

Det  är inte så att folk idag inte känner till 1937. Årtalet är synonymt med  terror. ”Det är ju trots allt inte 1937” kan man säga, när man tycker att någon är alldeles för orolig för eventuella konsekvenser av att ta politisk ställning eller kritisera makthavarna. Men att dokumentera vad som hände är ett viktigt arbete, under så många år talades det så tyst om det. Hos många av dem som genomgått lägren eller förlorat närstående satt skräcken länge kvar, trots avstaliniseringen. Att sökandet efter sanningen i sig var att utmana systemet insåg inte Aleksander då han startade sin studiecirkel och han såg sig inte som dissident till en början.

Är valhemligheten hotad i Sverige?

Efter att ha valövervakat i en massa andra länder i Europa, så blev man ju väldigt sugen på att övervaka valen i Sverige. Så det gjorde jag i söndags tillsammans med fem andra, och nedan bifogar jag vår rapport. Det är faktiskt inte svårt att valövervaka, bara man är fler än tre, läser vallagen och beslutar sig för en gemensam metod så kan man lätt få in ett underlag som duger till att dra en rad slutsatser om brister och problem i systemet. I september hoppas jag att vi är fler. Det svenska systemet bör ses över, tycker jag!

Rapport från observation av EP-valet 25 maj 2014

/Amanda

Eurovision – matematik på hög nivå

När Rysslands Alsu dök upp i rutan fick hon bara burop från publiken i Köpenhamn. Kanske såg de inte det vi såg, nämligen att både Ukraina och Österrike fick rätt så mycket röster av det ryska folket. Eller ja, förmodligen. Hur många poäng ett bidrag får säger ju egentligen väldigt lite om hur stor andel av de röstande som faktiskt röstade på det.  Och så har vi ju juryn. På Eurovision.tv kan vi se att Österrike kom på tredje plats i den ryska telefonomröstningen och skulle fått åtta poäng av Ryssland om inte juryn lagt sig i (juryn satte Österrike på elfte plats). Men vi ser fortfarande bara rangordningen, inte andel röster.

Det är 26 länder som deltar, vilket innebär att om rösterna fördelas jämt så får varje bidrag knappt 4% av rösterna. Det innebär i sin tur att det kan vara så att det bidrag som får 12 poäng fick typ 5 % och alla de länder som fick noll poäng fick mellan tre och fyra. Å andra sidan kan det ju också vara så att det vinnande bidraget fått 99,9 procent av alla röster, de andra bara småsmulor och ändå delas poäng 1-10 ut. Att Österrike fick 5 poäng och Belarus 12 säger oss därför väldigt lite om hur ryssarna röstade. En liten men samordnad minoritet i ett land kan lätt avgöra vilka länder som får de stora poängen. Jag tror (bara en gissning) att tolvpoängarna sällan har mer än tio femton procent av rösterna. Det är därför hemlängtande invandrargrupper och artister som är kända regionalt är så avgörande (och det är inget fel med det, det är väl helt okej).

Slutligen vill jag bara säga tre saker om Eurovision:

1. Är det viktigt? Nej.

2. Är det roligt? Ja!

3. Jag tror inte Ryssland kommer vara med nästa år.

/Amanda

Lindrig huliganism: Sluta gnälla på grannrröstningen!

Segerdagen

Idag firas segerdagen i Ryssland. I den sovjetiska kulten av historien var det förmodligen den viktigaste högtiden. Jag har varit på flera firanden av segerdagen, mest i Sankt Petersburg, men också i Moskva och Irkutsk. Det finns inslag i firandet som är djupt rörande, men det finns också obehagliga inslag. I år har många av mina ryska vänner med bävan sett fram emot denna dag – kommer den nationalistiska yran att gå helt överstyr nu?

Här är en berättelse och lite bilder från segerdagen i Irkutsk 2011: Rör inte historien!

9 maj 2011. Irkutsk. Det är strålande sol, men kyligt i luften och vi står vid kosackernas uppsamlingsplats inför paraden och väntar, klockan är halv nio. Nikolaj hämtade mig vid mitt hotell i morse, och jag ska få följa med honom hela dagen. Vi pratar om politik, vi har ett gemensamt intresse för partipolitik, och vi tycker ganska lika om det mesta. Nikolaj fotograferar kosackerna som håller på att ställa upp sig, de har dovt gröna uniformer med gula revär och ser på något sätt evigt ryska ut, inte samtida och inte sovjetiska. Läs mer

 

 

Rysk vett och etikett

Tänkte att jag skulle göra en lista på rysk vett och etikett, som kan vara bra för den som vill uppföra sig korrekt vid besök i Ryssland! Ge förslag i kommentarsfältet så lägger jag till dem (om jag håller med) och rätta mig om ni tycker jag har fel!

1. Tomma flaskor får inte stå kvar på bordet. De skall ställas ner på golvet.

2. Man får inte skaka hand eller kramas över tröskeln. Det kommer leda till osämja.

3. Ingen skall behöva sitta på ett hörn vid ett bord. Det leder till olycka.

4. Man reser sig upp i kollektivtrafiken för dem som behöver sittplatsen bättre (enligt speakern i tunnelbanan: Äldre, gravida, personer med barn och personer med funktionshinder). Ja, man kan påstå att det är en etikettsregel i Sverige också, men svenskar är så djävla dåliga på att följa den, i jämförelse med ryssar. Buuu för svenskarna, heja ryssarna!

5. Man får inte ge bort en blombuketter med jämnt antal blommor.

6.  Man får inte vissla inomhus, för då blir man av med pengarna.

7.  Ryska köer brukar sällan bildas längs med en rak linje, och det är kutym att fråga ”kto poslédnij?” (”Vem är sist?”) för att få veta vem som är sist i kön.

8. Man ställer inte handväskor på golvet. Därför, om du ställer din handväska vid dina fötter, så kan du vara säker på att någon lyfter upp den och ger den till dig, när du har händerna fulla med annat. Men det är helt enkelt nästan lika konstigt som att lägga sin mössa på golvet – helt logiskt egentligen.

Vår tids hjältar

I skuggan av allt som händer i närområdet hålls lokalval i Belarus (Vitryssland). Igår var första dagen av förtidsröstningen och valövervakarna försöker övervaka så många lokaler som möjligt. Framför allt räknar de hur många som kommer till lokalen och röstar – valdeltagandet är nämligen något det brukar fuskas med. Valförrättarna kryssar av folk i vallängden som aldrig varit där, och alla de extra rösterna går naturligtvis till den kandidat som de  ”högre upp” har bestämt skall vinna.

Anna, 22, som valövervakar i en valkrets i Minsk, skrev på Facebook igår kväll:

Min första valövervakningsdag…

Idag var den kommen, den första dagen i valövervakningen. Varför håller jag på med det här? Jo, för att vara ärlig, så hoppades jag innerst inne att allt inte skulle vara så illa.  Och vilket fall som helst, så ville jag se det med egna ögon.
Som den uppmärksamma övervakare jag är, lämnade jag inte lokalen för en minut ens. Jag kom upp i 26 personer. Ordföranden för valnämnden sa:

”Vad är det för mening med att ni räknar? Jag kan säga med en gång, vi kommer inte få samma siffror! och än sen då? :-)”

I slutet av dagen hängde de upp protokollet: 150 personer hade röstat.

Vad är det jag vill säga. Jo, förut kunde den del av mig som vill förstå och tro gott om andra människor, den kunde ändå förstå hur valförättarna kunde tvingas att göra DET som de gör.

Men jag kan inte förstå hur någon kan tycka om att göra det, och till och med  driva med dem som gör motstånd – det kommer jag aldrig att förstå.

Välkomna till Ryssland, kära krimbor! skriver ryske journalisten Arkadij

Ibland gör riktiga tidningar det som jag försöker göra här på bloggen: återger vad som skrivs i ryska sociala medier om politik. I DN idag publiceras Arkadij Babtjenkos Facebookstatus, översatt av Ola Wallin.

Välkomna till Ryssland, kära krimbor!

Roligt att se er. Och tillåt oss att redan nu gratulera till den sista folkomröstningen i era liv. Fler ”viljeyttringar” blir det nämligen inte. Ni kommer helt enkelt inte att få välja igen – aldrig och ingenting. Aldrig och ingenting. Inte ens färgen på gränserna till er egen bakgård. Lägg genast det på minnet.

För det andra kan ni säga adjö till er television. Hej då direktsändningar, pratshower och debattprogram. Läs mer

Läs Arkadij Babtjenkos bok, Erzats förlag ”Krigets färger”

Lindrig huliganism: Twitterkrig!

Twitterkrig!

I mitt twitterflöde pågår ett informationskrig. Den vedervärdige Maksim Misjtjenko från Putins parti Enade Ryssland (han som, varandes Dumaledamot, skämtade om att förgifta demonstranterna som häktats efter protesterna mot valfusket 2011)retweetar glada tweets från folk på Krim som röstat för att Krim ska bli ett ryskt federationssubjekt (klicka för att se tweet) och bilder på barn som dödades av nazisterna 1939 (klicka för att se tweet).

Budskapet är glasklart: de ukrainska fascisterna i Kiev kommer mörda era barn. Alla ukrainska tevekanaler är sedan en vecka nedstängda på Krim, och de lokala och ryska kanalerna pumpar ut information om att valet står mellan det fascistiska väst och det demokratiska Ryssland. 

Bild ur Ilja Varlamovs blogg

I detta sammanhang påpekar andra ryssar (mina vänner Vitalij och Dima) att det är underligt, i så fall, att Krims myndigheter har bjudit in övervakare från Front national, Lega Nord och Jobbik. Det är alltså fascister från väst som skall övervaka folkomröstningen som skall rädda Krim från fascister från väst…?

Rysslands kulturminister är också aktiv på Twitter. Han twittrar om att Rysslands kulturelit stödjer Rysslands politik gentemot Ukraina. Nyligen publicerades ett öppet brev på regeringens hemsida med 500 underskrifter (varav en person faktiskt dog för ett halvår sedan, och en skådespelerska säger att hon aldrig blev tillfrågad och skulle sagt nej om hon blivit det) till stöd för presidentens politik gentemot Ukraina och Krim (Kalle Kniivilä skriver utförligt om detta här). Ett öppet brev från den ryska intelligentsian med motsatt innehåll publicerades strax därefter: Mot krig, mot Rysslands självisolering och mot återupprättandet av  totalitarismen.

Det är detta den ryska debatten handlar om just nu: För eller emot regeringens politik? Behöver krimborna räddas från den nya ukrainska regeringen antiryska politik eller inte?

Naturligtvis vill ingen ha krig, båda sidor ser sig som de som vill ha fred. Och det tycks mig som om de som stödjer ryska regeringens politik, verkligen på riktigt tror att invånarna i västra och centrala Ukraina kommer kasta sig över Krim, plundra och mörda och skära ut tungan på dem som talar ryska, om inte ryska armén kommer till deras försvar. Den ryska regeringens propaganda om fascisterna i Kiev är otroligt effektiv.

Jag är djupt imponerad av dem som i denna situation kan hålla huvudet kallt. Som till exempel de över femtio tusen som demonstrerade mot regeringens ukrainapolitik i Moskva i lördags (fast enligt rysk officiell historieskrivning var de bara 3000, döm själva av den här bilden). Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att dela med mig av ett foto som en av ukrainare la upp på instagram:

Instagrammaren nata_original driver med hur demonstrationerna framställs i statlig media. Ovanför första bilden, som föreställer de som demonstrerar mot Putins politik står det: ”Unga fascister, köpta av Väst”. Ovanför den andra bilden, som föreställer en av de manifestationer som hölls för Putins politik och för att Ryssland skall återerövra den heliga marken i Krim, typ, står det: ”En spontan antifascistisk manifestation till stöd för Krims självförsvar”.  Under båda bilderna står det : ”Inga kommentarer”. (Vill du se mer bilder från demonstrationerna gå in på bloggaren Ilja Varlamovs Livejournal. Bilderna 1-16 är till stöd för ryska regeringen, resten är från demonstrationen mot ryska regeringen.)

Den som vinner det här informationskriget vinner kampen om Krim. Rysslands propagandaapparat är ett större hot mot Ukrainas framtid än Rysslands armé. Uttrycket ”Vinnaren skriver historien” är lika sant baklänges: ”Den som skriver historien vinner”.

Kulorna viner kring öronen i detta informationskrig och det är svårt att flyga ovanför och försöka ge en översiktlig, heltäckande bild av vad som händer. Det handlar om eld och moteld –  det vill säga bild och motbild. Visst behövs det de som försöker (ibland går det bra, ibland går det mindre bra), men vi andra kan inte göra annat än att försöka lyfta upp den del av verkligheten vi tycker är viktig, och inte skrämmas i onödan och inte ljuga…

Patrik Kronqvist, Expressen: Så lurar Putin västmedierna

Alex Voronov, Eskilstuna kuriren: Putin städar upp