Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Enligt en dom vid Stockholms tingsrätt på måndagen var det diskriminering att dra in ersättningen för en man som vägrat ta en kvinna i hand vid en arbetsintervju. 

Enligt DO så var det inte det faktum att han vägrade skaka hand som gjorde att han inte fick praktikplatsen, utan att han hade bristande erfarenhet och kompetens, detta har företagaren sagt till dem är de utredde fallet. Arbetsförmedlingen skall därför ha dragit förhastade slutsatser när de drog in ersättningen. Ok, det var fördomsfullt på något bakvänt sätt i så fall.

Men kan det vara så att företagaret inte vågade säga att de tyckte det var djävligt otrevligt av honom att inte titta på den kvinnliga företagsledaren och inte skaka i hand med henne. Just för att de var rädda för att det skulle ses som diskriminering?

I vilket fall som helst – om man inte kan skaka i hand, inte kan titta på och knappt kan tala med en kvinnlig chef (detta enligt en representant för arbetsförmedlingen som intervjuades på ekot) – står man då verkligen till arbetsmarknadens förfogande? Man måste ju stå till arbetsmarknadens förfogande och vara beredd att ta de jobb som erbjuds om man skall få ersättning.

Att inte kunna ta någon av motsatt kön i hand är inte särskilt vanligt bland muslimer, jag har då aldrig varit med om det. Varför skall de som anses extrema inom islam få lägga ribban? Att säga att samhället måste anpassa sig till dem för att inte diskriminera, är nästan fördomsfullt i sig: ”Stackars muslimer, de kan inte hjälpa att de inte får ta främmande kvinnor i hand”. Det kan man väl visst hjälpa! Extrem religiositet är något man väljer, det är inte ett medfött handikapp. Och de flesta muslimer väljer det inte.

Jag hoppas domen överklagas.

Expressen, DN, SvD  

Expressen: Det är inte fel att skaka i hand

Bra nyheter…

Jag tittar på nyheterna på ryska första kanalen och lägger märke till en sak…

Inrikes: När de rapporterar om Ryssland, denna gång om domstolsreform, så låter det som en reklamfilm. De förklarar vilka problem som finns, så långt är det bra, sedan berättar de om hur regeringen skall göra det bättre. Och det är ingen som har några invändningar, ingen opposition som har något annat förslag. Som vanligt alltså.

Utrikes1: Sedan är det ett tendensiöst inslag om de nya militärdoktrinerna och det hotfulla NATO. Som vanligt alltså.

Utrikes2: Sedan rapporterar de från Ukraina. Och… inslaget från Ukraina är helt ok. Inga elaka insinuationer, de visar ungefär lika mycket av både Janukovitj och Julia Tymosjenko, sammanfattar debatten, berättar om valdeltagandet och om de internationella observatörerna. Kanske för att ryska befolkningen har tillgång till så mycket information på sitt eget modersmål om situationen i Ukraina att det blir svårt att göra propaganda?

… Ryssland ratificerade protokoll 14 för en vecka sedan! Läs Tobias Ljungvalls, Martin Ugglas och Kalle Kniiviläs diskussioner om vad det innebär på Tobias’ blogg.

Lindrig huliganism: Ryssland och Europarådet

När jag var liten bodde jag i Saudiarabien, en del av de saudiska kvinnorna hade niqab, men de allra flesta hade ansiktsslöja, alltså ett tunnt tyg över hela ansiktet, man såg inte ens ögonen.

”Hur känner de igen sina väninnor?” förundrades min mamma.

På rörelsemönstret, barnen och sandalerna, kom vi fram till.

Vi utlänningar behövde inte klä oss riktigt likadant, vi skulle täcka kroppen från hals till fötter till handleder, och om man hade långt hår skulle man inte ha det utsläppt, utan åtminstone  sätta upp det eller ha slöja över.

Om man inte klädde sig ordentligt så kunde den religiösa polisen komma och slå i marken men sina käppar, som en varning. Det hände mig en gång, då fick vi rusa iväg och köpa en abaja i klädsouken. (Jag var en mager tioåring, så vi hade glömt bort att klä mig som en kvinna.)

Men ja, ja tänkte vi, om de inte är vana vid att se så mycket hud, så kan man väl förstå det. Vi skulle inte gilla om folk gick omkring toppless på stan i Sverige, det finns ju ställen på jorden där det anses normalt, men inte hos oss.

Jag har alltid tyckt att den som vill ha slöja över håret måste få ha det, det är ju en gradskillnad i hur mycket man vill skyla kroppen. Lärare, poliser, sjuksköterskor med slöja över håret är helt ok med mig.

De vill inte visa håret – och jag tänker inte bada toppless i badhuset. Det finns en rörelse som protesterar mot att kvinnor inte får bada toppless i offentliga badhus. Det är den patriarkala kulturen som påbjuder att vi skall täcka en del av våra kroppar (brösten) bara för att vi är kvinnor. I den debatten är jag i samma situation som kvinnorna som säger att slöjan över håret är deras eget val;  Att inte vifta med brösten känns väldigt mycket som mitt eget val! Det finns säkert de som framgångsrikt kan leda något annat i bevis, men om jag skulle tvingas bada toppless (vilket naturligtvis ingen någonsin föreslagit, de tycker bara att man skall få välja själv) skulle jag känna mig betydligt mer kränkt av staten, än jag idag känner mig av patriarkatet. Kalla mig förstockad och intoktrinerad – men jag ser det inte som ett problem i praktiken.

Men niqab - att dölja ansiktet – är ändå något helt annat än att dölja håret eller brösten: att gå omkring med mask framför ansiktet. Det är inte längre bara en gradskillnad, för ansiktet är en del av vårt språk, vi kommunicerar med ansiktet. Tänk er att man sätter sex personer runt ett bord och tre av dem har skidmask på sig, kan de verkligen delta i samtalet på samma sätt som de andra? Kompenseras det av att man blir mer uppmärksam på huvudröreler och axelrörelser i ett land där man är van vid att kvinnorna har niqab? Jag tror faktiskt inte det. Att kräva att någon täcker ansiktet, är ett sätt att tysta någon, att begränsa personens möjligheter att uttrycka sig och delta i samtalet.

I Saudiarabien på åttiotalet, när jag bodde där, krävdes det av saudiska kvinnor att de täckte ansiktet. Den religiösa polisen slog i marken med sina käppar. Som en varning. Jag kan bara spekulera i vad slagen i marken betydde, mer än att kvinnorna klätt sig fel:

”Vem tror du att du är? Vi vill inte se dig! Vi vill inte se vilket ansiktsuttryck du har när vi talar! Du får väl vara här, men du skall inte synas!”

Det ÄR ett uttryck för kvinnoförtryck, för utstötande och isolering av kvinnor.

Jag tycker fortfarande inte att staten skall förbuda eller påbjuda något visst klädesplagg, vare sig i Sverige eller i Saudi. Lika lite som familjen skall bestämma hur en kvinna skall klä sig så skall väl staten göra det – och man måste ju utgå från att hon har bestämt själv hur hon klär sig.

Men att man får klä sig som man vill, innebär inte att vi andra inte får ha åsikter om det: om jag hade ett dagis eller något annat företag så skulle jag inte anställa folk som bar skidmask, niqab eller envisades att strosa omkring toppless på skolgården varma dagar. Om jag var taxichafför, skulle jag tycka det vore obehagligt att ta ombord någon som bar skidmask, rånarluva eller niqab.

Om jag var ett brottsoffer skulle jag vägra avlägga mitt vittnesmål till en polis i niqab. Jag vill se ansiktet på den jag talar med, annars ser jag inte att den hör och förstår.

Och det är inte diskriminering, för definitionen av diskriminering är inte att någon blivit ledsen för att den blivit särbehandlad, utan att någon blivit osakligt särbehandlad.

Om man inte visar sitt ansikte, utan väljer att dölja sig bakom en mask, då får man acceptera att det har stora konsekvenser i samspelet med andra människor.

SVT: Nekas heltäckande niqab på barnskötarutbildning

SvD Brännpunkt: Fel att dölja ansiktet i öppet samhälle

SvD: Inget stöd för svenskt burkaförbud

DN: Inget förbud i Danmark

Anastasia Baburova.jpg

I dag är det ett år sedan Anastasija Baburova och Stanislav Markelov blev mördade på öppen gata i Moskva. För ett tag sedan grep man två nynazister för dådet.

Ur dagbok, 20 Januari 2009

”Ännu än gång har det skjutits i centrala Moskva. Journalisten Anastasija Baburova fick skador som är oförenliga med livet,” står det på det ryska journalistförbundets hemsida.

På ryska heter det så – skador som är oförenliga med livet.

En diagnos som bara kan ställas i efterhand.

Advokaten Stanislav Markelov, som gick bredvid henne blev skjuten först och han avled omedelbart.

Kulorna, som gick in i Anastasijas huvud bakifrån, avfyrades från nära håll. Hon föll framåt och tappade inte omedelbart medvetandet, sedan låg hon på marken på magen. Kanske såg hon människors fötter som trampade och rörde sig i närheten. Klockan var halv tre måndagen den 19 januari 2009, inte långt ifrån tunnelbanestationen Kropotkinskaja.

Det tog 40 minuter innan hon blev hämtad av ambulans. Hon avled på sjukhuset på kvällen samma dag.

Jag tänker mig hur hon ligger på sjukhussängen, på rygg med armarna utefter sidorna. På samma sätt lägger de henne i kistan. Inte på magen med högra kinden och örat mot asfalten som hon låg på Pretjistinka-gatan efter skotten. För i kistor lägger man ner människor som om de själva har lagt sig ner på rygg och sedan slutit ögonen. De ligger där som om det var dags nu, som om deras tid att dö var kommen och som om allt är i sin ordning.

Anastasija skall begravas i Sevastopol vid Svarta havet i Ukraina där hon var född. Om hon fick märken på högra kinden när hon föll mot asfalten på Pretjistinka-gatan så har de sminkat över dem, för man begraver i öppen kista.  Men jag tror att hon helst skulle vilja vara sminkad på ett annat sätt.

Kanske skulle hon vilja ha sotade ögonlock, och kraftig eyeliner. Jag tror att hon vill sitta upp vid ett bord i ett kök i en lägenhet i Moskva med mycket människor.

Hon lyssnar på någon och har samma kluriga leende som på bilden på journalistförbundets hemsida. Hon lutar sig på ena armbågen och med den andra armens hand rör hon om med en sked i en kopp med snabbkaffe, den tomma portionspåsen ligger bredvid på bordet. När hon rört klart slår hon av skeden mot insidan av koppen, lägger skeden på kaffepåsen, för att inte kladda ner bordet, och tittar upp igen på den som talar.

Men hon finns ju inte där. Allt annat finns. Tröjan hon skulle haft på sig ligger kvar i hennes garderob, snart kommer den att läggas i en säck med hennes andra kläder och skänkas bort eller slängas. Någon annan kanske kommer ha den på sig. Alla människorna i köket finns och samtalsämnena finns. Koppen hon skulle druckit ur står i ett skåp ovanför diskhon. (Nu öppnar någon skåpet plockar fram den.) Till och med den lilla fåniga portionspåsen med snabbkaffe som hon skulle druckit om hon fortfarande levat och gått på den där festen den här kvällen, finns någonstans. Den ligger kvar i paketet med 25 likadana, om inte någon annan redan tagit den, rivit av ett hörn och kastat den tomma påsen i skräpspannen under diskbänken.

Anastasia Baburova.jpg

Allt finns där utom Anastasija, hon finns inte där. Hon ligger i en vit konstig särk, som hon aldrig skulle satt på sig själv, och hon är bara 26 år. Hennes ansikte är fridfullt, det säger man alltid om människor som dött. 

Jag ser på den där bilden på Anastasija på journalistförbundets hemsida, hon tittar inte in i kameran, utan bortåt, uppåt.

Jag undrar om hon tittade på något särskilt när bilden togs eller om hon bara poserade. Hon gick sista året på journalistlinjen, kanske hade hon det där leendet för att hon var full i skratt och tänkte på något elakt en klasskamrat sagt om en lärare, eller något annat sånt banalt och oviktigt, som man kan tänka på, när man lever. Fast det spelar ju ingen roll nu, allt det där är försvunnet nu, finns inte mer.

För Anastasija Baburova fick skador som var oförenliga med livet och avled på sjukhuset på kvällen den 19 januari 2009, 26 år gammal.

DN: 2009 dystert för ryska rättigheter

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/2009-dystert-for-ryska-rattigheter_4122771.svd

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hogerextrema-gripna-for-advokatmord_3755947.svd

Masja Gajdar skriver i sin blogg om hur hennes pappa, Rysslands fd premiärminister Jegor Gajdar hastigt gick bort häromnatten. Hans ansikte var lugnt, skriver hon.

…jag har rensat i en garderob och hittat alla gamla mössor och halsdukar jag tillverkat under åren.

Var fick jag till exempel inspiration till den här virkade beppemössan, fodrad med fuskpäls? Jag tror jag gjorde den för ungefär 10 år sedan, jag gick omkring med den i Sankt Petersburg 1999-2000 (alltså när Putin vandrade in på den politiska scenen. Jag torde alltså ha diskuterat frånvaron av politiskt program och innebörden av begreppet ”lagens diktatur”, i klädd just denna beppemössa). Den är varm, och tack vare skärmen får man inte snö på glasögonen.

Jag har hittat en community i ryska Livejournal som skriver om mode. Jag hittar dock inga bloggare som tar kort på sig själva och egna inköp (och om jag förstått det rätt, så är det vad svenska modebloggare gör?).

På ryska internet är mode inte alls en lika stor grej som här i Sverige. Faktiskt får man mycket fler träffar när man söker inlägg och communities på temana böcker och litteratur. Det har jag konstaterat tidigare och mina kloka läsare hade bra förklaringar om varför det är så.

 Lindrig huliganism: Ingen Blondinbella, ingen Carl Bildt i den ryska bloggosfären

Lindrig huliganism: Mina mamma sa… (att man borde hålla salong)

Lindrig huliganism: Startpaket för den som vill lära sig ryska på nätet

Min mamma sa…

Min mamma sa en gång när vi tittat på en kostymfilm att man borde ”hålla salong” någon gång. Och allvarligt talat, det är ju en jättebra idé.

När jag blir trisslottsmiljonär ska jag bli en sån där salongsdam som bara glider runt i min våning och fixar och gör det intressant och trevligt (singel och trisslottsmiljonär är den nya rika änkan).

Men inget hindrar mig ju från att göra det redan nu. Jag har dock inte råd att föda svältande poeter sådär regelbundet. Så det får bli en tvåtusentalsvariant.

Man bjuder in några vänner, och alla måste läsa en dikt eller sjunga en sång. De får gärna samarbeta, om de är blyga. Jag är jättenyfiken på vad mina vänner skulle välja. Jag pratar aldrig om litteratur eller poesi med dem. Men alla gillar väl något.

Jag skulle nog läsa något av Fröding – ”En fattig munk i från Skara”, ”Flickan i ögat”, ”Studenkårens dotter” eller ”Ett gammalt bergatroll”. Kanske lite mossigt, förresten. Eller så skulle jag kanske sjunga den där sången jag skrev om kriget i Bosnien när jag var 16… nää. Det tål nog att tänkas på.

Vera Sager höll väl salong i arvsfurstens palats? Det var ju inte så länge sedan – någon som var med på den tiden? Share with me!

Men allvarligt talat, det är en bra idé. Vad skulle du framföra?

Åh, vad det är fint här i Europa (Sarajevo). Minareter överallt!

Utsikt från mitt hotellfönster.

Äldre inlägg »