På nyårsnatten 2011 fick jag ett sms från ett belarusiskt (vitryskt) nummer, jag vet inte vem det var från, det var någon vars nummer jag inte hade överfört till min nya telefon. ”Gott nytt 1937!” stod det.
Jag blir ofta lite irriterad när ungdomar i dagens Ryssland och Belarus jämför dagens politiska förtryck med Stalinterrorns värsta år 1937 – det är inte rättvist, det finns faktiskt grader i helvetet, det är inte så att hundratusentals människor blir hämtade på natten och avrättade efter summarisk rättegångar.
Men ändå, den natten när jag mitt i snöyran, på Sveavägen, på väg hem från festen, fick det där sms:et fick jag en klump i halsen. Det är inte 1937, men i ett land som genomgått Stalins terror finns skräcken ändå kvar under ytan, och det behöver inte bli 1937 för att den skall väckas. Och den våg av arresteringar och fängelsedomar som välde över Belarus efter att protesterna mot det förfalskade presidentvalet slagits ner den 19 december 2010 var en chock, det var som om det inte fanns några spärrar (för att förstå vad som hände, se gärna den här gripande dokumentären på Youtube: Belarusian Dream). Och i efterhand har vi fått veta att den tortyr de fd. presidentkandidaterna och andra oppositionella utsattes för i häkten och fängelser inte stod sovjets allra mörkaste dagar långt efter.
Bakom lucka sex i min julianska julkalender på temat rysk politisk musik gömmer sig en låt som inte alls är rysk, utan belarusisk, men den får var med ändå. Det är en låt av Ljapis Trubetskoj om händelserna den 19 december. Ljapis Trubetskoj får inte längre uppträda i Belarus.
Här är en dokumentär om Belarus och om vad som hände den 19 december 2010.
Wikipedia: Ljapis Trubetskoj
Wikipedia: Alexander Lukasjenko
Lämna en kommentar