Bakom lucka fem i min politisk-musikaliska julianska ryska julkalender kommer en låt av Juri Sjevtjuk om de som stupat i Tjetjenienkrigen. ”Arton år är inte så mycket, när du slänger runt på stan och är pank, arton år är mycket, när hjärtat stannar och staten ger dig en gravkrans av plast.”
Sjevtjuk åkte till Groznyj 1995 och filmade. Att se hans egna filmsekvenser därifrån är något av det jobbigaste jag har tittat på. Hur de smutsiga trasiga pojkarna lyser upp när de ser in i hans kamera, av förvåning och generad förundran över att se honom – han är lite som Ryssland Bruce Sprinsteen. Plötsligt, mitt i krigets helvete befinner de sig backstage med sin idol. Deras barnsliga och förvirrade leenden.
Sjevtjuk är kanske Rysslands allra mest politiska musiker, nästan alla hans låtar innehåller kritik mot censur, konformism och maktkorruption. När Bono valde att sjunga duett med Sjevtjuk, så gjorde han ett klokt val. (Förresten, det är ju skamligt vad dåligt uppdaterad den svenska wikiartikeln är om Sjevtjuk, det borde man göra något åt….)
Kalle Kniivilä: Vad man inte får säga på rysk teve
[…] lucka sju i min julianska julkalender döljer sig DDT:s (Jurij Sjevtjuks) sång om kapten Kolesnikov, kaptenen som skrev ett brev när han väntade på döden i den sjunkna […]