Det är under underligt tyst om demonstrationerna i Moskva i svensk media, trots att den gångna veckan har varit händelserik.
Det började den 6 maj, dagen innan Putin svors in som president. Då hände något som inte hänt sedan de stora manifestationerna började i vintras; polisen upplöste en demonstration med våld. Demonstrationen hade tillstånd, men de hade bara fått tillstånd för femtusen deltagare, och när det visade sig att de var tio gånger fler så stängde specialstyrkorna av ingången till torget. Det blev trängsel och sammanstötningar.
Dagen därpå fortsatte demonstrationerna, i de delar av stan som inte var avspärrade. Också gripandena fortsatte. Det verkade räcka att ha ett vitt band på rockuppslaget för att bli gripen.
Poeten Lev Rubinsjtejn var en av dem som var ute på gatorna dagen den 7 maj. Så här skriver han i tidningen Grani.ru den 8 maj:
Jag börjar med min egen historia: Det vill säga från den tidpunkt då jag och många andra – bekanta och obekanta – småsprang längs med Nikitinskij-boulevarden, trängda och knuffade av ”kosmonauter”, som skrek som polizei-män i Sovjetiska krigsfilmer: ”Frammåt!”, ”Gör inga uppehåll!”. Det var som på bio, eller som i en orolig dröm.
Plötsligt pekade en av kosmonauterna – uppenbarligen högre i rang – tyst åt mitt håll och i samma ögonblick gick en annan av kosmonauterna – uppenbarligen lägre i rang – fram till mig, tog tag i min överarm och började dra iväg med mig till bussen. Detta råkade ske rakt framför ögonen på ett antal korrespondenter, och därför tog det bara tre minuter innan hela världen fick veta att jag hade blivit gripen /…/.
Polismannen som grep honom var inte särskilt hårdhänt, skriver Lev, och frågade på vägen till bussen om det var sant att han var författare.
Sedan sa han: ”Det är bra att du inte slingrar dig, för jag har brutit armen. Det var de era som gjorde det igår.” ”Våra, vilka är det, menar du?” frågade jag. ”Ja, de där, demonstranterna”. ”Man kanske skulle låtit bli att upplösa en fredlig demonstration?” frågade jag. ”Vi får order och de utför vi.”/…/
När de kommit fram till bussen kommer Lev på att han har sitt pressleg med sig, han visar upp den och polisen släpper taget om hans arm och vänder honom ryggen.
”/…/ jag förstod att det betydde att jag var fri att gå. /…/ Jag är, tack gode gud, helt okej. Men många andra, som blev hårdhänt gripna, som poliserna våldsamt ryckte tag i och släpade iväg till polisbussarna är inte alls okej.
Folk av alla åldrar och kön, helt utan urskiljning, blev påhoppade och ivägsläpade till bussarna. ”Kosmonauterna” såg ut som något slags zombies. Deras ögon var tomma och utan nåd och deras rörelser var robotlika, programerade för två saker: greppa tag och släpa iväg.
I förrgår på Bolotnajatorget och igår på boulevarderna, visade makthavarna ännu en gång för medborgarna och hela världen med all tydlighet det som varit ganska uppenbart länge: Makthavarna visade att de själva är medvetna om att de inte har någon legitimitet. Ingen legitim makt uppför sig så fegt, så grymt och så cyniskt mot laglydiga medborgare. /…/
Lev konstaterar att Putin blev insvuren som president, samtidigt som människor, vars enda brott är att de har en känsla av värdighet och en känsla av ansvar för sitt lands framtid blev jagade, misshandlade och gripna på stadens gator.
När man såg dessa overkliga scener, som påminde om Warszwa 1939, Paris 1940 eller Prag 1968, så ville man bara gråta av känslan av historisk ofrånkomlighet.
Ja, så är det. Men när jag såg alla dessa unga, och inte så unga, ansikten runt omkring mig, när jag såg deras fullkomliga oräddhet – de tänker inte ta ett steg tillbaka när batongerna höjs – då är det en helt annan känsla som jag fylls av. Inte bara en känsla, utan en övertygelse: Det här är bara början.
Under hela den gångna veckan har demonstranter ockuperat parken Tjistye Prudy i Centrala Moskva. På dagarna är det mest ungdomar, men på kvällarna kommer folk efter arbetet. Några hundra stannar över natten.
”Jag sitter inte still i båten” står det på lappen tjejen håller upp. På twitter i hashtagen #ОккупайАбай kan den som vill se fler bilder från Tjistye prudy.
Svenskan @anyainlove har twittrat på svenska därifrån.
Den 9 maj blev oppositionsledarna Alexej Navalnyj och Sergej Udaltsov gripna och dömda till 15 dagars arrest, det enda de egentligen gjorde vara att de promenerade och att de hade vita band. Författaren Boris Akunin skrev i sin blogg att han tillsammans med ett dussintal andra författare (bland dem såklart Lev Rubinsjtejn) skulle ta en dödsföraktande söndagspromenad den 13, för att kontrollera om det är förbjudet att promenera i Moskva nu. Han skrev att om någon händelsevis hade lust, så var de välkomna att haka på. (Läs vad kalle Kniivilä skriver om författarinitiativet).
Det var vackert väder i Moskva igår, ett underbart väder för en söndagspromenad och det blev ett ganska stort sällskap – en sisådär 15 000. Polisen störde inte, och som Lev Rubinsjtejn skrev: Det här är bara början.
Se fler bilder från söndagspromenaden i Drugois blogg.
Lindrig huliganism: Ska Putin resa bort? undrar bloggaren Oleg Kozyrev
Lindrig huliganism: Youtubesvar till Stefan Hedlund
Lindrig huliganism: Vad är trend och vad är reaktion?
Lindrig huliganism: Youtube-mobilisering inför demonstartionen den 24 december
Bra inlägg! Håller också med om att svenska medier har varit för alltför tysta om detta. Det vi sett senaste veckan är ju ett helt nytt fenomen i Ryssland – ”icke-sanktionerade” protestaktioner som av olika anledningar INTE skingrats av kravallpolis.
ja, det är något nytt som händer. och jag tror att alla de kontakter som knyts under så fredliga och trevliga former som på tjistye prudy är väldigt viktiga, den stämmning som folk känner. Jag bara älskar ryska åttiotalister 😉
[…] Kommentarer « Det här är bara början, skriver Lev Rubinsjtejn […]
[…] Lindrig huliganism: Det här är bara början, skriver Lev Rubinsjtejn, […]