Spionstenen

 Utdrag ur boken I väntan på Lenins begravning

Någon vecka senare, när Oxana klarat av sina tentor, träffas vi och gårtill kaféet Sanningens böna på hörnet. Ett bra ställe för en intervju. På vägen berättar Oxana om det fall hon varit upptagen med på sistone: Soldaten Sasja som rymde från militärtjänsten för två år sedan efter att han blivit misshandlad. Han har hållit sig gömd sedan dess men för några veckor sedan kom han till Soldatmödrarna, i mycket dåligt fysiskt och psykiskt skick, för att få hjälp. Nu försöker de se till så att han inte blir tvingad att slutföra sin militärtjänst.
Vi slår oss ned vid ett litet runt bord inne på kaféet.  Jag får problem med att stava Oxanas efternamn, och hon bokstaverar det för mig.

”Som en liten Kasianov?” frågar jag när jag ser hela namnet på pappret framför mig.

”Just det,” skrattar Oxana, ”en Kasiantjik – en liten Kasianov.”

Oxana kom i kontakt med organisationen för ett år sedan, när hon kom dit för att samla material till en uppsats hon skrev om hur Soldatmödrarna arbetar med pressen.

”Det första som slog mig när jag kom till organisationen var den varma stämningen och att det var så duktiga och engagerade människor. Vår ordförande Ella Michailovna är en sådan människa, hon skapar en atmosfär runt omkring sig där ingen känner sig i vägen eller överflödig. Jag samlade information till min uppsats: gick på seminarierna och hörde på rådgivningen. På så vis lärde jag mig om hur soldatmödrarna arbetar. Så småningom hände det att folk vände sig till mig och bad om råd, och då kände jag att jag var bra på det och att det kändes meningsfullt.”

Vi börjar tala om det som varit förstasidesnyhet de senaste dagarna. I Tjeljabinsk fördes en värnpliktig till sjukhus i livshotande tillstånd efter att han först blivit grovt misshandlad på nyårsnatten och sedan, troligen för att händelsen skulle hållas hemlig, hållits kvar på förläggningens dåligt utrustade vårdcentral i flera veckor. Hans könsorgan och båda ben har amputerats, han har hög feber och hans tillstånd är fortfarande kritiskt.

”Vi har ju sådana fall hela tiden. Och det finns värre, det händer att det slutar med döden. Jag vet inte varför just det här fallet fick så mycket uppmärksamhet i media.”

”Tror du att många människor tror att det är ett undantagsfall?”

”Jag vet inte, jag kan inte svara för alla… Men männen, de har ju själva gjort lumpen, så de vet ju att dedovsjtjina förekommer, så jag tror att de allra flesta egentligen vet. Problemet är att folk inte vill veta. De vill inte veta mer om det, så länge det inte rör dem.”

I Levadacentrets opinionsundersökning bland allmänheten i februari 2006 säger 61 procent av de tillfrågade att officerarna stödjer utövandet av dedovsjtjina. Endast fyra procent säger att officerarna fördömer och straffar dedovsjtjina och 29 procent säger att officerarna inte bryr sig. Samtidigt tyckte hela 35 procent av de tillfrågade att det är nyttigt för en ung man att göra lumpen efter att han avslutat högskoleutbildning. Slutsatsen av siffrorna blir att en tredjedel av befolkningen inte tycker att det skadar en ung mans utveckling att bli utsatt för lite pennalism.

De allra flesta av dem som är engagerade och jobbar i organisationen är människor som först kom för att få hjälp själva. Andra kommer för att samla information till en uppsats eller göra praktik och sedan blir de kvar, som Oxana gjorde.

”Det finns också de som kommer till oss på grund av en inre övertygelse. Vi har ju en viss ståndpunkt när det gäller kriget i Tjetjenien och rasismen i samhället och det finns många som delar den ståndpunkten.”

I Ryssland finns det ingen tradition av att vara passiv medlem och betala medlemsavgift till organisationer som man sympatiserar med. Under Sovjettiden fanns det ju bara organisationer som var sanktionerade av staten och dem var man antingen kollektivansluten till, eller så var man med för att ägna sig åt sport eller kulturell verksamhet. Organisationer som Soldatmödrarna har mycket svårt att finansiera sin verksamhet, och klarar sig bara tack vare projektbidrag från utländska fonder och stiftelser.

”Vi är på sätt och vis i opposition mot myndigheterna, vi ifrågasätter ju armén. Vi har inte direkt blivit förföljda. Om de hade velat stänga oss så hade de kunnat göra det för länge sedan. Det hade inte varit svårt att jaga ut oss ur lokalerna eller ställa till andra problem som gjort vårt arbete omöjligt. Men vi känner att vi blir motarbetade. Vi blir misstänkliggjorda. Jag tycker inte riktigt att det är logiskt, jag menar, vår stat säger att den är demokratisk, att mänskliga rättigheter har högsta prioritet och att vi har en konstitution. Men ändå motarbetas en organisation som vår, som inte gör något olagligt utan som tvärtom berättar för folk vad som står i konstitutionen. Det kan ju knappast kallas omstörtande verksamhet. Det är motsägelsefullt.”
Organisationens jurister och representanter åker ut till förläggningar och sjukhus, domstolar och inkallelsekommissioner och för att föra enskilda värnpliktigas talan. Men organisationen finns ju bara här i Sankt Petersburg, och därför kan de inte alltid hjälpa så mycket som de skulle vilja.
”Folk kommer hit till oss från hela landet. Alla blandar hela tiden ihop oss med en annan organisation, Soldatmödrarnas kommittéer, som har sin bas i Moskva och finns över hela landet. Det är en helt annan organisation, de håller mer på med politik och upplysning och demonstrationer, och är inte specialiserade på att hjälpa enskilda på samma sätt som vi. Det är tråkigt när de blandar ihop oss med kommittéerna, det händer att folk vänder sig till dem i någon annan stad och sedan får vi skulden när de gett dåliga råd. Vi arbetar med varje person individuellt, och har som mål att lösa konkreta problem. Om pojken inte har någon familj, ta Sasja som jag berättade om på vägen hit som exempel, så tar vi helt och hållet hand om fallet. Om pojken har familj så förklarar vi och följer upp och ger stöd åt dem att försvara sig själva, att själva stå upp för sina rättigheter. Det är bra när de kan känna att de gjort det själva, själva hävdat sin rätt.”

”Vad tycker dina vänner om att du är engagerad i Soldatmödrarna?”

”Jag har en kompis som själv skulle vilja hålla på med något liknande, men hon har inte riktigt hittat något som passar just henne än. Sen har jag en annan väninna som fördömer min verksamhet. Eller, ja, kanske inte direkt fördömer, men hon är mycket skeptisk.”

”Varför det?”

”Jo, hennes pojkvän är militär, så hon tycker att vi undergräver ryska armén.”

”Att ni är opatriotiska?”

”Ja, något åt det hållet. Hennes Anton läser till officer och han är en jätteschysst kille – jag tror att han kommer att bli en mycket bra officer. Och jag brukar säga det till honom: Sådana officerare som du har jag ingenting emot! Jag vet att du inte kommer att tillåta pennalism och övergrepp. Men min väninna tror ändå att hela vår verksamhet har som mål att förstöra och undergräva armén.”

”Och han också?”

”Ja, han med, ännu mer än hon! Han håller hela tiden på och anklagar mig för att vi arbetar för amerikanska spionpengar, att vi ägnar oss åt kontraspionage och lämnar uppgifter…” säger Oxana och ler åt hur komiskt det låter.

”Har ni några kontakter inom armén, officerare till exempel, som
har ett gott öga till er och förstår vad det är ni gör?”

”Det tror jag inte,” säger Oxana efter att ha tänkt efter en stund. ”Fast det var faktiskt en pappa som kom till oss nyligen som själv varit officer. Hans son hade blivit inkallad och sedan fått hepatit. Han blev väl inte vår största beundrare direkt, men han förstod sig på vår verksamhet.” Oxana tänker efter igen och fortsätter sedan: ”Jag tror inte att militärer kan stödja och samarbeta med oss, när de själva befinner sig i systemet. Även om de förstår vad vi gör och varför, så kan de inte göra det. För det finns alltid någon överordnad och man vill ju behålla sin plats. Men när en person redan lämnat systemet, gått i pension eller sagt upp sig, då kanske… oj ursäkta.” Oxanas telefon ringer.”…och det gäller väl inte bara armén,” fortsätter Oxana efter telefonsamtalet. ”Det är nog helt enkelt mänsklig psykologi. Vi människor vill inte se att vi är en del i en verksamhet där något är grundläggande fel, vi hittar ursäkter och förklaringar, ibland så långt att det blir självbedrägeri. Man intalar sig att ’sånt är livet, ja det förekommer enskilda fall av dedovsjtjina, men det gjorde det för tjugo år sedan också, män slåss, det är normalt, det är bara så det är helt enkelt’.”

Armén är närvarande i vardagslivet och i politiken här i Ryssland. Bara antalet uniformerade män på gatan och på teve läger man genast märke till när man kommer hit. Alla ryssar känner till ord som dedovsjtjina och de flesta vet nog vad det är för skillnad på en officer, en kapten och en löjtnant (själv har jag inte en susning ens om vad som betecknar grad och vad som betecknar befattning). Armén har spelat en stor roll i den nära historien, inte minst under det kalla kriget. Militären hade en huvudroll i den patriotiska propagandan under Sovjettiden och officerarna var avundsvärda att ha som fästmän. Segern i det Stora fosterländska kriget, som andra världskrigets andra etapp (1941–1945) kallas, är en av årets största högtider. I Sovjet drabbades befolkningen av kriget på ett sätt som inte går att jämföra med de andra krigförande länderna. Minst tjugo miljoner människor dog. På krigets östra front utkämpades de brutalaste och blodigaste striderna och miljontals människor levde under tysk ockupation när tyskarna ryckte fram fort i krigets inledningsskede. Varje rysk familj minns någon som föll offer för kriget. Att man högtidlighåller minnet av alla dem som dog, att man känner en plikt att aldrig glömma krigets fasor och att man firar freden är därför en självklarhet. Men samtidigt finns det något dubbelt i firandet. Det talas knappt om världskrigets första år (1939–1941), då Stalins Sovjet höll sig utanför kriget genom att ingå en icke-angreppspakt med Hitlertyskland (Molotov-Ribbentroppakten) och då de båda diktatorerna broderligt delade Polen och Baltikum mellan sig. Under Sovjettiden förnekades till och med att pakten någonsin ingåtts (att få Moskva att erkänna det var en viktig fråga för de baltiska frihetsrörelserna på åttiotalet). Man talar heller inte så mycket om ideologin – stalinismen med dess totala brist på respekt för människoliv – som besegrade fascismen. Det stora fosterländska kriget skildras ofta som en kompromisslös kamp mellan ideologierna och en seger över fascismen, det godas kamp mot det onda. Många unga killar ser det som en självklarhet att göra lumpen, berättar Oxana. Många som kommer till Soldatmödrarna hade aldrig haft en tanke på att försöka slippa undan. Det finns också killar som verkligen vill göra lumpen, som vill göra en militär karriär.
”Det är väldigt sorgligt när sådana kommer till oss, när man ser unga män, som blivit psykiskt nedbrutna och fråntagna sin dröm. Som Sasja till exempel, som jag berättade om på vägen hit. Han var ju barnhemsbarn och han såg det som en möjlighet att få tillhöra ett större sammanhang och ta sig ur sitt utanförskap. Han hade tänkt att
bli yrkesofficer och göra karriär inom armén. Så kom han dit och fick se vad det i själva verket är. Då rasar allt samman för en del, ibland vill de inte leva längre efter en sådan upplevelse, efter grova kränkningar och total besvikelse. Många har en romantisk bild av armén,” säger Oxana, och så ler hon lite generat när hon fortsätter: ”En gång i tiden tyckte jag att det var tjusigt med män i uniform, jag menar, vi är ju uppvuxna
med alla dessa filmer och manligt mod, broderskap och ädelhet.”

Det är inte bara Oxanas bekant Anton som ser spioner i varje buske. Ryska säkerhetstjänsten FSB filmade en brittisk spion, ”utklädd till student”, just i en buske invid en gata i Moskva, då han plockade upp en mystisk sten. Den 22 januari visar kanal Rossija det granskande samhällsmagasinet Spetsialnyj korrespondent, som avslöjar en spionaffär där brittiska diplomater och Moskvas Helsingforsgrupp sägs vara inblandade. Helsingforsgruppen får bidrag från brittiska underrättelsetjänsten, hävdar journalisten Arkadij Mamontov, och olika dokument visas upp för kameran samt en sten med elektroniskt innehåll, som har legat invid en gata i Moskva och fungerat som informationscentral.

”Det viktigaste är att vi har tagit dem på bar gärning med underrättelseverksamhet och med finansiering av en rad ideella organisationer,” säger Sergej Ignattjenko, chefen för FSB:s pressavdelning dagen efter teveprogrammet. ”Vilka syften finansieringen hade – det är det vi nu i första hand försöker ta reda på.”
”Pengarna fullkomligt flödar,” säger en representant för FSB i programmet, och visar upp ett dokument underskrivet av diplomaten som klädde ut sig till student. ”Här ett bidrag vars syfte är att grunda skolor för samhällsinspektörer i de bortre delarna av Sibirien och Fjärran Östern. Vad det kan vara för inspektörer och vad det är de ska inspektera i våra regioner där borta, det kan man bara spekulera i,” säger FSB-tjänstemannen.

Det är svårt att förstå vad brittiska underrättelsetjänsten skulle ha för intresse av att samarbeta med Helsingforskommittén.  Helsingforskommitténs verksamhet går ut på att skapa opinion och offentliggöra allt de vet, och kommittén torde inte ha tillgång till hemliga uppgifter, snarare tvärtom. Helsingforsgruppen klargör i ett pressmeddelande några dagar senare att de inte har något att dölja och att de helt öppet och lagligt har tagit emot bidrag från brittiska ambassaden och andra utländska fonder. Syften, resultat och ekonomisk redovisning finns tillgängliga för journalister och allmänhet. Journalisten tog dock inte kontakt med dem när han förberedde sitt program, skriver Helsingforsgruppen i sitt pressmeddelande. Han var uppenbarligen inte intresserad av den förklaring han efterlyser i programmet.

Helsingforskommittéerna är ideella organisationer som bildades i flera av de länder som skrivit på slutakten från Europeiska säkerhetskonferensens möte i Helsingfors 1975 (Europeiska säkerhetskonferensen heter nu OSSE: Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Akten slog fast att mänskliga rättigheter är en internationell angelägenhet, inte bara en inre angelägenhet för varje land, och att de hänger samman med frågan om fred och säkerhet. Helsingforsakten fick större betydelse för utvecklingen än de kommunistiska makthavarna kunde ana. Den första Helsingforskommittén bildades i Moskva 1976 av några modiga personer som vågade höja sina röster och säga att regimen måste leva upp till vad den hade lovat och skrivit under. Det finns nu 42 Helsingforskommittéer i olika länder och de övervakar, bildar opinion och trycker på för att få regeringarna att respektera de avtal om mänskliga rättigheter de skrivit under.
”Vi är övertygade om,” skriver Helsingforskommittén i ett upprop på sin hemsida, ”att det inte är en tillfällighet att teveinslaget på kanal Rossija visades bara några dagar efter att den mycket kritiserade lagen om ideella organisationer trädde i kraft. Lagens författare och anhängare lyckades inte övertyga det ryska samhället och det internationella samfundet om att lagens förbjudande inslag var nödvändiga.”

I höstas behandlade duman förslag till ändringar i lagen om ickekommersiella organisationer, eller ideella organisationer som vi skulle säga på svenska. Lagen reglerar registreringen och verksamheten av allt från schackklubbar, välgörenhetsorganisationer och handikapprörelser till Amnesty International och Michail Chodorkovskijs fond Öppna Ryssland (men inte partier, deras verksamhet regleras i en annan lag). Det är viktigt för ryska ideella organisationer att bli registrerade hos justitieministeriet och upptagna i det statliga registret över juridiska personer. En organisation som inte är registrerad kan inte öppna  bankkonto och inte hyra lokal. Överhuvudtaget uppfattas man inte som en seriös organisation om man inte har ett registreringsnummer och en juridisk adress.
I det första utkastet till lagen fanns regler som skulle ha omöjliggjort vissa internationella organisationers verksamhet, till exempel Human Rights Watch och Sir Elton Johns aids-stiftelse. Efter inhemska och internationella protester övertygade Putin duman att göra vissa ändringar. I mitten av januari 2006 skrev Putin under lagen i dess nya lydelse för ikraftträdande i april samma år.Även efter ändringarna mötte förslaget protester från det civila samhället, eftersom det komplicerade regelverket om registrering och likvidering ger utrymme för godtyckliga beslut från myndigheter och onödig kontroll från statens sida. Till exempel ska tjänstemän från federala registreringsmyndigheten ha rätt att delta i en organisations alla aktiviteter, ta del av alla handlingar och kontrollera en gång om året huruvida organisationernas verksamhet motsvarar deras stadgar och syften. Hur lång tid en sådan kontroll får ta är inte reglerat. För en svensk som har varit aktiv i föreningslivet ter sig det hela mycket underligt. Om organisationen lever upp till sina syften, om verksamheten är ändamålsenlig – det ska ju medlemmarna kontrollera. Om en medlem misstänker styrelsen för fusk eller trolöshet mot huvudman (det vill säga mot medlemmarna) kan han eller hon vända sig till domstol, eller om polisen misstänker brott. Men att myndigheter på eget initiativ och per automatik ska kontrollera organisationerna, så som de ryska myndigheterna vill, det är en absurd tanke. I själva verket så är lagen ett steg mot den kontrollerbara demokratin och maktens vertikal som Putin förespråkar, och ännu ett bevis på att det ryska ledande skicket inte har förstått vad pluralism är.

”De förstår inte att föreningslivet vill vara självständigt, de vill att alla organisationer ska vara som fackföreningarna under Sovjettiden,” sa en tjej jag träffade på ett Jablokomöte i november.

Efter skandalen med spionstenen förklarade FSB:s pressekreterare att det fanns fler suspekta organisationer att hålla koll på:

”Vi vill påpeka att det inom Rysslands territorium nu finns tusentals ideella organisationer, varav bara 92 är officiellt registrerade hos justitieministeriet. De flesta av dem är grundade, finansieras och upprätthålls genom stöd från organisationer från Amerika eller deras allierade inom Nato.”

Ludmila Alexejeva, ordföranden för Moskvas Helsingforsgrupp, tycker att det är uppenbart att spionskandalen blev iscensatt för att övertyga opinionen om att en sträng lag mot ideella organisationer är nödvändig.

”Denna provokation påminner många av oss om systemet av angiveri och förtal under åren av massförföljelser i Sovjetunionen.”