På så sätt tar de friheten i från oss i små portioner

 Utdrag ur boken I väntan på Lenins begravning

 

 

”Finns Alexej Kozlov fortfarande här?” frågar jag.

”Javisst, jag tror att han är här just nu till och med, kolla i rummet längst bort i korridoren till vänster.”

Första gången jag träffade Alexej – på ett seminarium om mänskliga rättigheter 1999 här i Voronezj – var han upptagen med att måla plakat till protestaktioner mot att Ryssland tar emot kärnavfall från andra länder. Så när jag hittar en dörr med ett anti-kärnkraftsklistermärke på gissar jag att Alexej finns på andra sidan. Jag knackar på och Alexejs basröst kungör att man får stiga på. Alexej är miljöaktivist och syndikalist och nu håller han på med ett bredare nätverk av organisationer som heter Medborgerligt förenat grönt alternativ eller förkortat Groza, som betyder åska. Organisationens namn passar bra med Alexejs vilda skägg och Torshammaren som han har i en rem kring halsen.

Groza bildades i januari förra året och grundtanken är att samla små och regionala grupper och organisationer som står på en gemensam värdegrund, för att de sedan ska agera gemensamt och hjälpa varandra. Alexej förklarar:

”Till exempel, en organisation som håller på med antifascistisk verksamhet kan även vara intresserad av miljöfrågor, jämlikhet och mänskliga rättigheter och vill gärna delta i sådan verksamhet. Men de har inte resurser eller kunskap för att organisera det. Då behöver man ett nätverk där kunskapen och instrumenten finns tillgängliga för alla.”

Högsta prioritet för Groza nu är just att försvara yttrande- och föreningsfriheten.

Vi ville bara kunna ha en liten klubbkassa och hyra lokaler till utställningar och litteraturkvällar. Men en massiv byråkrati gjorde de enklaste saker omöjliga att genomföra, berättar Alexej Kozlov i miljönätverket Groza.

”Om man överhuvudtaget ska kunna fortsätta sin verksamhet,oberoende av vad man sysslar med, miljöfrågor, jämställdhet, konstnärlig verksamhet, så måste man ha föreningsfrihet. Och nätverket har som högsta prioritet just nu att skydda yttrande- och föreningsfriheten. Och det funkar, vi åkte en stor grupp till demonstrationen i Moskva mot lagen om ideella organisationer i november. Det var självklart att agera.”

”Är ungdomar intresserade av politik?” frågar jag.

”Jag skulle först dela upp begreppet politik i två delar: parlamentarisk och utomparlamentarisk. Parlamentarisk politik handlar om att vilja ha makten och den kan man i sin tur dela upp i två delar: de som har makten och de som vill ha makten, som säger:’Vi kan göra jobbet bättre än de gör’. Utomparlamentarisk politik handlar inte om att konkurrera om makten på det sättet,” säger Alexej. ”Det handlar mer om att vara medvetna aktiva konsumenter av makten, att kräva det man vill ha, protestera mot det man inte kan acceptera, försvara sina rättigheter. Intresset för utomparlamentarisk politik är tyvärr ganska litet eftersom det kräver att man tror på sig själv och sina övertygelser mycket mer, det är svårare, man har färre stödjande strukturer. Intresset för att delta i parlamentarisk politik däremot är större nu än för fem – tio år sedan.”

Alexej jobbar som lärare i arkitektur och design och flera av hans studenter har gått med i Nasji och i Enade Rysslands ungdomsförbund. När Alexej frågar varför de gått med, så förklarar de att det helt enkelt är bättre att hänga med än att stå utanför. ”Det här systemet är ju här för att stanna ett tag,” säger de. ”Det är många ungdomar i de organisationerna, inte så många som de själva påstår förstås, men många. Att gå med i Nasji eller Enade Ryssland, det är en social hiss.”

I Enade Ryssland och närstående organisationer får man kontakter
som kan vara bra för karriären och det är ett sätt att markera att man
är lojal och pålitlig. Den utomparlamentariska politiken ger däremot
inga fördelar, snarare tvärtom, det kan vara en belastning för dig på
arbetsplatsen eller på universitetet, förklarar Alexej. Trots det började
han syssla med politik i början på 90-talet. På grund av nödvändighet,
säger han.
”Från början var jag egentligen mest intresserad av konst, litteratur,
målning och musik. Jag och några kompisar hade en klubb som hette
Fria konstnärers sällskap. Vi ville inte göra så mycket, vi hade inte så
stora krav. Vi ville bara kunna ha en liten klubbkassa och kunna hyra
lokaler till utställningar och litteraturkvällar. Men det var en massiv
byråkrati som tryckte på oss och som gjorde de enklaste saker omöjliga att genomföra. Jag tyckte inte att det var rätt. Om människor ska kunna vara aktiva, ägna sig åt det de vill, så måste de ha mer frihet. Man får aldrig ett fungerande pluralistiskt samhälle om alla gräsrotsinitiativ kvävs i sin linda.”
”Så för dig var det ett sätt att försvara sig?”
”Ja, det var något slags självförsvar. En annan sak som fick mig
att ägna mig åt politik var händelserna 1996. Det var ett avgörande
år för mig: presidentvalet och risken för att stalinistiska krafter vann
mark. Nu i efterhand så förstår jag att jag i viss utsträckning föll offer
för Jeltsinadministrationens och oligarkernas propaganda, men det
var ju inte bara propaganda. Det fanns en reell risk för att vi skulle
återvända till det kommunistiska förgångna. Jag minns ju de sista åren
av Sovjettiden. Jag hade tur och fick åka på en resa till Tjeckoslovakien på sommaren 1989, bara några månader före alla sammetsrevolutioner i Centraleuropa. Och jag blev alldeles förbluffad när jag såg skillnaden i graden av frihet där och här. Jag var bara 14 år, så det är ingen djup politisk analys jag talar om, utan bara känslan i vardagslivet. Det var en enorm skillnad. Man kände inte alls det där allestädes närvarande kommunistpartiet.”
Alexej är faktiskt inte den första jag träffar som berättar om hur
det blivit en uppenbarelse att åka till ett annat kommunistland på åttiotalet: Tjeckoslovakien, Polen eller till och med Östtyskland. Alexej
fortsätter:
”Jag gillade hårdrock, AC/DC och Iron Maiden, och här i skolan
var kontrapropagandan mot sådan musik massiv. Hårdrock kallades
för fascistisk och allt möjligt. Och så kommer jag till Prag och ser hur
hårdrock säljs mitt i centrum utan problem. Och när jag frågade en
kille som jag träffade: ’Du har långt hår och en Iron Maiden-väska,
blir du inte utjagad ur pionjärerna för det?’ tittade han bara på mig,
han förstod inte vad jag menade.”
Så 1996, när det fanns en risk att ofriheten skulle komma tillbaka,
var det viktigt för Alexej att försvara sin frihet.
”Trots att jag egentligen tyckte illa om Jeltsins politik, jag är ju en
person med vänsteråsikter.”
Alexej drar lite grann i sitt vilda skägg och ser bekymrad ut:
”Om jag bott i ett annat land i Europa, till exempel Tyskland eller
Frankrike, så hade jag kanske inte börjat med politik, jag är fortfarande
egentligen mest intresserad av konst och litteratur.”
Alexej håller med Andrej om att år 2000 var en vändpunkt. Det
pågår en systematisk misskreditering av val som institut, ända sedan
Putin kom till makten, säger Alexej.
”Och frågan kopplas ihop med terrorism på ett ologiskt sätt. Nu
kommer säkert det palestinska valresultatet och Hamas att användas,”
förutspår Alexej. ”Man kommer att säga: Titta, genom fria val kom
terrorister till makten, om det hände där så kan det hända här.”
Vi börjar prata om reformerna som Putin presenterade den 13
september 2004, i efterspelet till tragedin i skolan i Beslan. Förutom
att de direkta valen av regionala ledare skulle avskaffas och att dumaledamöterna skulle väljas endast på partilistor inrättades ett nytt organ: Obsjtjestvennaja Palata. På engelska kallas det ”Public Chamber” och på svenska skulle man kunna översätta det till samhällskammaren. Invigningen av samhällskammaren i januari 2006 fick en enorm uppmärksamhet på teve. Samhällskammaren presenterades som en ny och revolutionerande idé. Men när man tittar på vad organet ska ägna sig åt, så börjar man undra vad Rysslands parlament, duman, är tänkt att göra. Enligt lagens inledande paragrafer ska kammaren se till att medborgarnas och föreningslivets intressen, rättigheter och friheter tas i akt vid genomförandet av statens politik och den ska utöva en samhällskontroll över de verkställande statliga organens verksamhet. Man undrar om inte Putin till viss del återuppfunnit parlamentarismen – fast en kontrollerad och korporativ sådan.
”Det är i själva verket en skeninstitution, en dimridå …” börjar
Alexej, men han blir avbruten av polissirener. Det visar sig vara Alexejs
telefon. ”Man kan ju börja med att se på hur dess medlemmar väljs,”
fortsätter han efter telefonsamtalet. Samhällskammaren har 126 ledamöter, som väljs i tre steg. Presidenten utser en tredjedel, 42 personer, efter att han har rådgjort med ideella organisationer, vetenskapsakademier och konstnärsförbund. De av presidenten utsedda utser i sin tur nästa tredjedel, 42 ledamöter som representerar rikstäckande organisationer. I ett tredje steg väljer
till sist de 84 redan valda ledamöterna den sista tredjedelen. De 42 sista ska representera regionala och tvärregionala organisationer och nomineras av särskilda regionala konferenser.
”De tog människor från Moskva, som inte fick plats bland de 42
som presidenten valde, och skickade dem till de regionala konferenserna för att de skulle bli valda därifrån,” säger Alexej.

Oligarken Michail Fridman, Rysslands näst rikaste man, blev vald som representant för en organisation för familjer till militärer, trots att
han inte tidigare har visat något engagemang inom just det området.
”… och sångerskan Alla Pugatjeva blev vald som representant för
en organisation för affärskvinnor,” säger Alexej. ”Det är ju löjligt.”
I lagens andra paragraf finns en minst sagt underlig formulering; kammaren ska jämka samman statens intressen och medborgarnas
intressen – som om statsapparaten kan ha legitima intressen som är
självständiga från medborgarnas. Genom jämkningen ska den nationella
säkerheten, medborgarnas intressen och statsskicket garanteras.
Enligt paragrafen ska kammaren också engagera medborgare och
organisationer i förverkligandet av den statliga politiken och utarbeta
en policy för statens stöd till ideella organisationer.
”Egentligen, om man ser på det statsvetenskapligt, så är det ju inget
speciellt; det har bildats ett rådgivande organ som ska ha rätt att uttala sig till duman om vissa lagförslag, men inte alla lagförslag. Och så ska de ha en timme på teve varje månad, eller något i den stilen. Men så mycket mer än så är det inte. Hur mycket man kommer att lyssna på dem, det är det ingen som vet,” säger Alexej.
”När tevekanalen Rossija sände från invigningen så fick man bara
höra vad Putin sa till dem, inte vad de sa …” flikar jag in.
”Ja, det är klart,” säger Alexej buttert, ”Varför skulle man visa
något annat? Fenomenet brukar kallas: allt om Honom och litegrann
om vädret.”
Polissirenerna i Alexejs telefon tjuter igen.
”Samtidigt så gjorde ju kammaren en insats när det gällde lagen
om ideella organisationer,” fortsätter Andrej. ”Det hade jag inte väntat
mig.”
Samhällskammaren protesterade mot den första versionen av lagen
om ideella organisationer. Det var efter kammarens inblandning som
Putin tvingade duman att skriva om lagförslaget.
”Men lagen är fortfarande ett bakslag, man ska inte överdriva kammarens insats. Det var ju bara de mest absurda formuleringarna man lyckades få bort. Det som i grunden är fel med lagen, det är ju kvar,” säger Alexej. ”Och så är det när det gäller allting. Vi gör inga framsteg längre. När vi lyckas försvara oss lite grann, när det inte blir så illa som vi trodde från början, då firar vi det som en seger. På så sätt tar de frihet i från oss i små portioner.”