Titta, det är kul.

Till slut hittade jag det riktiga talet på presidentens hemsida. Det är ju som vanligt mest fluff fluff (det skall det väl vara, det är ju inget linjetal), men jag har två kommentarer: 1) När Medvedev påminner om att det är 20 år sedan som Sovjet föll, så väljer han att säga att det innebar ett återupprättande av stormakten Ryssland, som ryssarna nu har en skyldighet mot sina förfäder att bevara, försvara och stärka. Tja, jag skulle ju kanske vilja framhålla en del andra fördelar med Sovjets fall. 2) Jag irriterar mig mer och mer på hans uttal, han låter mer och mer som Putin.  Med gangsterstötar i klusilerna.

Talet finns i sin helhet nedskrivet här på ryska och här på engelska. Det är inte rättvist, jag önskar sådana här resurser fanns när jag började läsa ryska… Istället för bara gamla tidningar och kassettband.

Så ni som pluggar ryska idag, uttnyttja det, var inte så lata och bortskämda!

/Häxan surtant.

God Jul!

Tåget till Kazan – Världens olyckligaste folk

Men snälla ni, låt er inte förledas av den högtravande stilen. Det jag här beskriver är något som kan iakttas som en medveten hållning bara hos avancerade tänkare, medan det däremot kommer till uttryck omedvetet och instinktivt i den stora massans livsyttringar. Men i till exempel Paris är borgaren medvetet nästan alldeles nöjd och övertygad om att allt är som det skall vara, och han skulle rent av klå upp er om ni betvivlade att allt är som det skall vara; han skulle klå upp er, eftersom alla, trots all självsäkerhet, fortfarande är rädda för något.

Fjodor Dostojevskij, Vinteranteckningar om sommarintryck, 1863

Konduktören som släpper in i vagnen från plattformen tittar misstänksamt på mina biljetter.

”Sådana biljetter har jag aldrig sett förut”, säger hon.

Hon släpper ombord mig, men lägger beslag på biljetterna och säger att hon måste visa dem för tågchefen. Så ler hon när hon ser min oro.

”Lugn”, säger hon, ”Du får säkert åka med till Kazan.”

Jag hittar min plats. I kupén sitter en man i femtioårsåldern och en kvinna i sextioårsåldern, som inte känner varandra sedan tidigare. De talar om ditt och datt, om sina barn, hon frågar om jag är på väg till universitetet i Kazan. Hon har rest med tåg ända från Skottland, via Antwerpen och Warszawa. Kanske är hon rädd för att flyga, jag frågar inte. Hon ber om att få byta sin överslaf mot min underslaf, det går jag gärna med på. Hon presenterar sig, hon heter Zilara. Sedan frågar hon nyfiket:

”Ni är förmodligen utlänning?”

”Ja”, svarar jag, ”jag är från Sverige.”

”Åh”, säger hon, ”i Sverige är det riktig socialism!”

Jag svarar som jag brukar, lite undvikande, att:

”Nja, jag vet inte det, jag….”

Hon börjar fråga om levnadsstandarden, om pensionerna, om sjukvården. Jag vill hellre fråga henne om hennes arbete, hon är lärare i ryska, men hon avfärdar det med att hon nu är pensionerad och att hon bara arbetade några år innan hon blev hemmafru. Så fortsätter hon att berätta allt hon hört om den höga levnadsstandarden i Sverige, och att ställa frågor. Det är en vänlig nyfikenhet, men det är enformigt och tjatigt i längden för mig. Samma frågor, samma svar:

”Vad är minimilönen i Sverige?”

”Vi har ingen lagstadgad minimilön i Sverige”

”Vad har ni för pensionsålder i Sverige?”

”I Sverige går man i pension när man är 65”

”Oj, vad sent! Och kvinnorna?”

”Kvinnor och män har samma pensionsålder.”

”Ja, men ni har ju det så bra, ni orkar väl arbeta längre.”

Hon berättar också om hur mycket bättre allting är i Skottland, där hennes dotter bor – affärerna, skolorna, vägarna – och jag vet inte så mycket om Skottland, så jag bara lyssnar. Jag försöker byta samtalsämne. Jag hade gärna fortsatt tjuvlyssna när de småpratade med varandra men mannen deltar inte i samtalet, han har tystnat och tittar ut i beckmörkret genom fönstret.

En kvinna i trettiofemårsåldern i dräktklänning och med hennafärgat hår, hon som skall sova på slafen under min, kommer in i vagnen och räddar mig. Hon säger buttert att gräset alltid i grönare på andra sidan, på ryska; Det är bra överallt där vi inte är, och att skattetrycket i Sverige är 65%.

”Skulle du vara beredd att betala så mycket?” frågar hon.

”Ja, om jag fick bra sjukvård, så skulle jag det”, svarar Zilara.

”Det är du i så fall ensam om, många rika svenskar åker därifrån”, snäser den yngre kvinnan. Så kastar hon ur sig fler siffror och jag tycker lite synd om Zilara. Jag borde kanske ingripa, men jag låter dem bråka med varandra.

När de talat färdigt om Sverige går jag in i samtalet igen. Då pratar vi lite om svamp och bär, och sedan är det dags att gå och lägga sig. Vi kör ut mannen för att vi ska kunna byta om till nattkläder i lugn och ro. Den yngre kvinnan ska sova i en t-shirt med texten ”Vladimir Potanins sociala program”. Vladimir Potatin är Rysslands fjärde rikaste man, klart att det svenska skattetrycket inte är något för honom. Eller den svenska företagslagstiftningen överhuvudtaget. Eller kanske den svenska lagstiftningen överhuvudtaget. Fast vad vet jag – man skall väl inte ha en massa förutfattade meningar bara för att någon är oligark. Han har ett socialt program, alltså.

”Jag lever i alla fall hellre här, där det är 13% i inkomstskatt”, var det sista den yngre sa innan vi började tala om svamp och bär.

Hon är ovanlig. Inte för att hon vill bo i Ryssland, för det vill naturligtvis de allra flesta ryssar, men för att hon motiverar det med att hon gillar det ryska skattesystemet. Annars brukar ryssar mest klaga på sin stat. Ryssar brukar över huvudtaget klaga mycket. Ibland känns det som om det är en viktig del av deras självbild – att det är dem det är mest synd om i hela världen. Ryssarna är världens olyckligaste folk. Nej, ok, inte världens, men i alla fall Europas. Endast 37% anser sig lyckliga, jämfört med ett snitt i Europa på 69%. Lyckligast är danskarna, men det visste ni redan. Näst lyckligast i Europa är grekerna, och man kan ju undra vad de är så glada för. Fast undersökningen gjordes före finanskrisen, så grekerna kanske, intet ont anande, satt och såg fram emot pensionen.

Det kanske, trots allt, finns objektiva omständigheter som gör ryssarna till ett olyckligt folk.Vintrarna är mörka och långa, odlingssäsongen är kort, och nästan varje generation får uppleva hyperinflation, världskrig eller inbördeskrig. De har en del att beklaga sig över. Om amerikanernas mantra är the American Dream, så är ryssarnas refräng att de blivit snuvade på konfekten. För det har de ju på många sätt – både imperium och pensioner och naturresurser och demokratiska reformer. Vem har egentligen någonsin fått det den blivit lovad?

Men måste de älta så, tänker jag trött. Det blir det väl inte bättre av. Den generation i Ryssland som jag tycker gnäller mest är nog de som är födda på femtio- och sextiotalet – de hade stora förhoppningar under perestrojkan och nu är de besvikna.

Människor som genomgått trauman är ofta pessimister, sa en vän till mig som arbetar med familjevård. Hon hade en teori om att det var därför just 60-talisterna är de gnälligaste, medan de födda på 80-talet ser mer hoppfullt på framtiden. Pessimismen är en försvarsmekanism. Om du har låga förväntningar ökar du naturligtvis sannolikheten för att morgondagen blir bättre än väntat. Och uttalat låga förväntningar minskar risken att du framstår som lurad. Igen.

Men det här med klagandet och lidandet är äldre än 1900-talet. ”Det lidande Ryssland” som skall frälsa hela världen med sitt blod, om det skrev baronen Nikolaj Vrangel i sin dagbok 1914, när första världskriget bröt ut. Jag har läst att det har med Jesu lidande att göra, att det är centralt i den ortodoxa religionen.

Dostojevskij klagar både på Ryssland och på västeuropéerna i sin reseskildring från mitten av 1800-talet. och han var ju traumatiserad - han hade utsatts för en skenavrättning. Det är svårt att föreställa sig något mer traumatiserande än en skenavrättning. Jag påminner mig om det och känner lite sympati för gnällige Fjodor. Det förklarar hans hårda dom över de alltför ordnade och självgoda parisarna, det tråkiga tyskarna och de fula kvinnorna i Dresden. Det är en tilltalande förklaringsmodell: Han var så negativt inställd till västeuropéerna, bara för att han var rädd för att bli besviken. Egentligen ville han tycka om oss!

Det är egentligen en mycket fin mänsklig egenskap, att vi människor innerst inne vill tycka om varandra. Synd bara att vi blir så djävla förbannade (på varandra) när vi inte lyckas.

Själv är jag lite besviken och förbannad när jag står utanför i korridoren och dricker te och äter en bublik (som en bagel ungefär), efter att de andra tre äntligen har tystnat och somnat. Jag hatar att resa kupé, tänker jag. Kupé är andra klass och jag föredrar att resa platskart, tredje klass. Det är mer utrymme, mer folk, man behöver inte besvära andra om att öppna eller låsa dörrar, man kan sätta sig vid fotändan och vips har man sex andra personer att tala med, man kan krypa upp på sin slaf och det är ingen som märker att man är borta. Men i kupé reser man i sina små celler och riskerar att få jobbiga medresenärer. Jag ställer in mig på att jag kommer ha otur och få tråkiga medresenärer hela resan. Jag skall minsann inte hysa några romantiska förhoppningar om hur det är att resa transsibiriska. Jag går och lägger mig. Mannen snarkar lätt, det påminner om min mobiltelefons vibrationssignal, så sömnen blir inte så djup. När jag inte kan sova klurar jag på en essä med rubriken ”Misantropen åker transibiriska”. Misatropen är jag.

Klockan tjugo över sju, två timmar innan vi anländer Kazan tänds ljuset i vagnen. Vi är tysta alla fyra under morgonbestyren. När det är en timme kvar till ankomst börjar vi prata med varandra igen. Det är ofta så på tåg. Det är ofarligt att börja prata när det är så kort tid kvar, för om man inte kommer överens, eller om medpassagerarna skulle visa sig ha svada eller vara ointressanta, så skall man ju ändå skiljas snart.

 Och vi har faktiskt riktigt trevligt tillsammans! Vi pratar om att milisen skall byta namn till polisen. De tycker att det är slöseri med pengar att byta alla skyltar och uniformer.

”Pengarna skulle kunna användas till något annat, pensioner till exempel”, säger Zilara. 

”Något avtryck i historien vill väl president Medvedev göra, innan han får gå, det är bara det det handlar om”, konstaterar den hennafärgade.

De berättar om Alla religioners tempel som en rik man byggt utanför Kazan för både judar, muslimer och kristna. De är överens om att det är en fin grej. Om jag har tid borde jag åka dit och titta, säger Zilara.

Det är mulet i Kazan när vi anländer, men jag är glad att jag trots mina konstiga biljetter fick följa med hit. När jag kommer av på stationen spelar de glättig marschmusik i högtalarna. Jag undrar om det är för att välkomna tåget från Moskva, men jag frågar ingen. Det är i alla fall trevligt.

Här uppmanar skådespelaren Slava Chait: ”Jag tycker inte om att bli lurad. Och nu känner jag att jag blir lurad och att man stjäl min röst.”:

Här en dystopi över hur framtiden kommer se ut om folket inte kräver sin rätt i tid:

Här en video som visar att unga, intelligent och välutbildade män var kraftigt överrepresenterade vid demonstrationen den 10 december. Slutsats: tjejer, kom, detta kan ingen dejtingsajt någonsin slå! (och här sitter jag med morsan och farsan och farmor och firar jul, faan…)

Putin sa i en intervju att han tyckte att de vita banden såg ut som kondomer (Putin har tappat greppet, vad tror han att han uppnår genom att håna folk?) Den här tjejen uppmanar alla som kan se skillnad mellan en kondom och ett vitt band att komma på demonstrationen på Sacharovprospektet.

Och slutligen min favorit, skådespelaren Igor Kvasja, han säger att man inte skall acceptera att bli behandlade som boskap. Han pratar ganska länge, men det är värt att lyssna på för den som kan ryska. Kvasja är en hyllad skådespelare, bland annat spelade han Stalin i tevedramatiseringen av Solzjenitsyns ”Den första kretsen” som gick på svensk teve för ett tag sedan. Nu leder han också ett program på statliga 1 kanalen (Vänta på mig – ett program där man hjälper folk att hitta försvunna släktingar, eller människor de tappat kontakten med), som är väldigt populärt.

DN: Rysk opposition smutskastas

SvD: Ny duma samlad i Moskva

DN: Rysk bloggare ska utmana Putin

SvD: Rysk ilska mot utländsk inblandning

Och ändå hann jag inte säga något om varför ryssarna känner att de fått nog, något om att Putin och Medvedev tappat greppet, något om att Navalnyjs största insats är att han inte kört en destruktiv, utan en konstruktiv linje gentemot valen (att han sagt att man skall rösta, för då gör man det åtminstone svårare för förfalskarna).  Och jag hann inte säga att han är nationalist, men ändå aldrig snackar skit om de liberala oppositionspolitikerna – han är liksom för reko och framför allt för resultatinriktad för det.

Jag hann heller inte säga att jag faktiskt träffade honom 2005 (innan han blev utslängd ur Jabloko). Han hjälpte till i Jablokos valövervakningsstab, det var lokala val i Moskva då, och jag kommer i håg just honom för att han var välformulerad och tjusig, men hade en del värdekonservativa underliga åsikter …  och så blev jag påmind om honom när han var inblandad i en liten vapenskandal två är senare. Lugn – det var en lufttryckspistol. Mitt lilla skämt om att jag hoppas att de låser in honom tills efter valen, för att han inte skall ställa till problem med sin pickadol, känns ju dock inte så kul längre…

Ja, det är mycket man inte hinner på två minuter. Dock slog jag kanske självaste Navalnyj i konsten att upprepa orden ”Bedragarnas och tjuvarnas parti” maximalt antal gånger i samma intervju!

DN: Rysk opposition smutskastas

SvD: Ny duma samlad i Moskva

DN: Rysk bloggare ska utmana Putin

SvD: Rysk ilska mot utländsk inblandning

DN: Rysk bloggare skall utmana Putin

SvD: Rysk ilska mot utländs inblandning

Jag i Brunchrapporten om Navalny

Ryska valet i NU 1

Ryska valet i NU 2

På internet sprids nu (som jag skrev om tidigare) alla möjliga roliga/sorgliga diagram, tillverkade av den officiella statistiken på valmyndighetens hemsida. Oftast utan kommentarer. Den som har ordentlig skolgång i ryggen kan tolka det själv – och inse att de blivit lurade.

Titta till exempel på grafen som twittraren ”Valbur” har lagt ut. Den horisontella linjen visar hur många procent Enade Ryssland fick. Den vertikala linjen visar hur många (antal) vallokaler som de fick dessa resultat i. Om du vill ha en ledtråd så finns det nedanför grafen (Klicka på bilden om du inte kan se hela den horisontella skalan).

Ledtråd: Visst är det underliga avvikelser vid 100 % för ER? och vid 49% respektive 50%?

Läs även Susanne Hedberg: Trots allt valfusk i Ryssland, finns det ändå lite hopp

DN: Nya protester i Ryssland

(Scrolla ner om du vill se twitterkrönikan, jag kunde inte låta bli att skriva en massa själv först…)

Den som har följt twitter och den ryska bloggplattformen livejournal har känt att något var på väg att hända. ”Men de som du följer i twitter och facebook är inte representativa”, fick jag höra. ”Ryssar bryr sig inte om politik”,  fick man höra. ”De flesta är nöjda, för de har fått det ekonomiskt bättre”, sa någon annan.

Men de ryssar jag umgås med, de ryssar jag följer på twitter – de var inte ”representativa” för fem år sedan heller. Och ändå kände man att något höll på att hända, de blev fler, de blev tydligare.

Den populära bloggaren Navalny uppmanade inte folk att bojkotta valen, han uppmanade dem att rösta på vilket annat parti som helst, förutom Enade Ryssland. Enade Rysslands öknamn ”Bedragarnas och tjuvarnas parti” blev så inarbetat att om man googlade det kom man direkt till ER:s officiella sajt. På Youtube spreds filmer av valfusk och tydliga diagram som bevisade valfusk i tidigare val.

Det liberala partiet Jabloko i Sankt Petersburg la ut en annons på sin hemsida om att man kunde anmäla sig till dem för att valövervaka. De trodde 20 personer skulle höra av sig, som det brukar vara – men de fick 2000 anmälningar, och av dem kom 1500 på deras utbildningar.

Opinionsundersökningar visar att de flesta ryssar inte vill ha en ”stark hand”, utan pluralism. Hur de tänker sig att det skall ta sig ut i praktiken är kanske en annan sak, men det är skitsnack att det skulle ligga i kulturen att man vill underkasta sig. SKITSNACK!

Oppositionen hade valövervakare så att det räckte till nästan alla 1800 vallokaler i Sankt Petersburg.  Därför blev Enade Rysslands metoder att förfalska allt mer desperata.

I en del lokaler gick det rätt till. I en del lokaler blev valövervakarna inte insläppta. I en del lokaler, där de inte hade valövervakare, fick enade Ryssland 95%, medans de inte ens nådde upp till 30% i lokaler där processen var kontrollerad. Och dessa siffror är enkla att hitta på valkommissionens hemsida. Och ryssar kan det där med statistik och matematik, det lär de sig i skolan, skolan som producerat ett antal nobelpristagare…

Igår, på tisdagen, när jag fikade med en kompis i Jabloko, ringde hans telefon hela tiden. Det var bekanta, och bekantas bekanta, som hade sett siffrorna från de vallokaler där de själva röstat och räknat ut själva att de blivit lurade. Och nu ville de hjälpa Jabloko att driva rättssak.

Detta innebär: 

1. Tusentals människor ser att de blir bedragna och behandlade som idioter.

2. Tusentals människor ser  att det går att förändra – det fanns ju ställen där valförättarna skötte sitt jobb, och där valövervakare lyckades stoppa fusk.

Så det blev protester. Inte bara i Moskva och Sankt Petersburg, utan i hela landet. Och när makthavarna gjorde misstaget att gripa Navalny, ja, det var inte att gjuta olja på vågorna. Nu har ca 1000 personer blivit gripna, bara i Moskva och Sankt Petersburg.  

Här kommer lite klipp från ryska twitter, kvällen den 7 december 2011.

—————————————

Plushev, en programledare på Echo Moskvy, hans twitter har blivit något av ett centrum för att berätta var och när det skall demonstreras på lördag den 10:

I Toljatti, den 10 december (länk till FB-event), I Kaliningrad den 10 december kl 13.00 på segertorget. Kazan, den 10 på Frihetstorget, klockan 18.00, Demonstration mot bedragarnas och tjuvarnas parti.

Nadja Tolokno, en av konstnärerna i gruppen Vojna (som jag bloggat om här och här), skriver vad hon hört en polis säga i en diskussion på polisstationen (dit hon gått för att lämna mat till de gripna): ”Killar, jag vet redan allt om hur valen går till: Vi kommer tillvallokalen på morgonen och där står de och kastar i tjocka luntor med valsedlar för Enade Ryssland, men vad skall vi göra åt det?”

Samma Nadja skriver: ”VIKTIGT! Är det någon som kan lämna in lite varm mat åt Verzilov och de andra? Två dygn sitter de på vatten och bröd.”

Då retweetar och kommenterar Maxim Mischenko – ledare för Enade Rysslands ungdomsförbund och ledamot i Duman: ”Var försiktiga, det kan ju hända att maten är förgiftad.”

(Och det tycker han är ett roligt skämt. Så tycker maktens folk att man kan driva med oppositionen. Jag tycker att han är sjuk i huvudet. Jag har följt honom på twitter länge, men snart orkar jag inte mer.) 

Programledaren Ivan Urgant – ni vet snyggingen som ledde Eurovision när den gick av stapeln i Ryssland (inte den skrikige idioten som ledde delfinalerna, utan han som ledde slutfinalen.) Leder nu ett program på statliga kanal ett, som skämtar om nyheter på lördagskvällen (och det är ett ganska bra program, som tillåter sig smarta politiska skämt ibland). Twittrar:

”Hur skall vi inleda veckans Prodzjekt? Så mycket nyheter, den ena intressantare än den andra…”

Han får svar:

”Nu får du visa prov på din journalistiska proffesionalism! Svik oss inte!”

”Äh”, svara en annan. ”De klipper ju bort hela programmet om ni säger något om nyheterna…”

Anton Verjovkin, samordnare för valobservatörsorganisationen Golos, uppdaterar om antalet valöverträdelser som rapporterats in till sammanställningen.

Tjirikova, ledare för rörelsen ”Beskyddarna av Chimkiskogen” twittrar:

”I Ryssland har vi 1000 politiska fångar – #TackPutinFörDet”

”Frederika Bern, ledare för Amnesty skriver att de kvalificerar ALLA gripna den 6 och den 7 som politiska fångar.” 

”Såvitt vi vet befinner sig Navalny just nu i häkte nr 1. på Simferopolskij Bulvar” 

Anastasija Karimova – journalist på tidningen kommersant, skriver:

”Alla vi som inte har tid med ett privatliv pga kampen för demokrati – låt oss vara vänner!”

Läs även Susanne Hedberg: Trots allt valfusk i Ryssland, finns det ändå lite hopp