Jag fick en bok med Uladzimir Njakljaeus dikter! Och då hittade jag dikten ”Kosmos”, som jag för ungefär ett år sedan försökte tolka till svenska. Jag översatte då från en rysk översättning, och det är ju egentligen inte så bra när orginalet är på belarusiska. Men jag tyckte innehållet var så fint att jag ville översätta ändå. Dikten handlar om – tror jag – att människan även i de allra värsta situationen av hopplöshet och förtryck, inte slutar hoppas. Nu har jag alltså det belarusiska orginalet!
Jag förstår inte belarusiska så bra, men jag ser tydligt att jag måste göra om tolkningen… Och att takt och melodi hade gått förlorat redan i den ryska översättningen. Så det är bara för mig att sätta igång och översätta den en gång till. Det är ett roligt sätt att lära sig språk på – istället för att läsa syntetiska texter i textböcker om folk som går till skolan och går till affären och äter middag…
