Världens olyckligaste folk

Jag gjorde en reportageresa i våras, ända bort till Vladivostok och tanken var att det skulle bli en bok. Men det blir det nog inte. Mest på grund av brist på tid och begåvning – för stoff har jag. Så här i bokprojektets dödsryckningar kan jag ju alltid dela med mig av en enda liten text, som åtminstone på något sätt ännu är aktuell. Även om den är lite tagen ur sitt sammanhang och därför kanske kan tyckas lite babblig.

God Jul!

Tåget till Kazan – Världens olyckligaste folk

Men snälla ni, låt er inte förledas av den högtravande stilen. Det jag här beskriver är något som kan iakttas som en medveten hållning bara hos avancerade tänkare, medan det däremot kommer till uttryck omedvetet och instinktivt i den stora massans livsyttringar. Men i till exempel Paris är borgaren medvetet nästan alldeles nöjd och övertygad om att allt är som det skall vara, och han skulle rent av klå upp er om ni betvivlade att allt är som det skall vara; han skulle klå upp er, eftersom alla, trots all självsäkerhet, fortfarande är rädda för något.

Fjodor Dostojevskij, Vinteranteckningar om sommarintryck, 1863

Konduktören som släpper in i vagnen från plattformen tittar misstänksamt på mina biljetter.

”Sådana biljetter har jag aldrig sett förut”, säger hon.

Hon släpper ombord mig, men lägger beslag på biljetterna och säger att hon måste visa dem för tågchefen. Så ler hon när hon ser min oro.

”Lugn”, säger hon, ”Du får säkert åka med till Kazan.”

Jag hittar min plats. I kupén sitter en man i femtioårsåldern och en kvinna i sextioårsåldern, som inte känner varandra sedan tidigare. De talar om ditt och datt, om sina barn, hon frågar om jag är på väg till universitetet i Kazan. Hon har rest med tåg ända från Skottland, via Antwerpen och Warszawa. Kanske är hon rädd för att flyga, jag frågar inte. Hon ber om att få byta sin överslaf mot min underslaf, det går jag gärna med på. Hon presenterar sig, hon heter Zilara. Sedan frågar hon nyfiket:

”Ni är förmodligen utlänning?”

”Ja”, svarar jag, ”jag är från Sverige.”

”Åh”, säger hon, ”i Sverige är det riktig socialism!”

Jag svarar som jag brukar, lite undvikande, att:

”Nja, jag vet inte det, jag….”

Hon börjar fråga om levnadsstandarden, om pensionerna, om sjukvården. Jag vill hellre fråga henne om hennes arbete, hon är lärare i ryska, men hon avfärdar det med att hon nu är pensionerad och att hon bara arbetade några år innan hon blev hemmafru. Så fortsätter hon att berätta allt hon hört om den höga levnadsstandarden i Sverige, och att ställa frågor. Det är en vänlig nyfikenhet, men det är enformigt och tjatigt i längden för mig. Samma frågor, samma svar:

“Vad är minimilönen i Sverige?”

”Vi har ingen lagstadgad minimilön i Sverige”

”Vad har ni för pensionsålder i Sverige?”

”I Sverige går man i pension när man är 65”

”Oj, vad sent! Och kvinnorna?”

”Kvinnor och män har samma pensionsålder.”

”Ja, men ni har ju det så bra, ni orkar väl arbeta längre.”

Hon berättar också om hur mycket bättre allting är i Skottland, där hennes dotter bor – affärerna, skolorna, vägarna – och jag vet inte så mycket om Skottland, så jag bara lyssnar. Jag försöker byta samtalsämne. Jag hade gärna fortsatt tjuvlyssna när de småpratade med varandra men mannen deltar inte i samtalet, han har tystnat och tittar ut i beckmörkret genom fönstret.

En kvinna i trettiofemårsåldern i dräktklänning och med hennafärgat hår, hon som skall sova på slafen under min, kommer in i vagnen och räddar mig. Hon säger buttert att gräset alltid i grönare på andra sidan, på ryska; Det är bra överallt där vi inte är, och att skattetrycket i Sverige är 65%.

”Skulle du vara beredd att betala så mycket?” frågar hon.

”Ja, om jag fick bra sjukvård, så skulle jag det”, svarar Zilara.

”Det är du i så fall ensam om, många rika svenskar åker därifrån”, snäser den yngre kvinnan. Så kastar hon ur sig fler siffror och jag tycker lite synd om Zilara. Jag borde kanske ingripa, men jag låter dem bråka med varandra.

När de talat färdigt om Sverige går jag in i samtalet igen. Då pratar vi lite om svamp och bär, och sedan är det dags att gå och lägga sig. Vi kör ut mannen för att vi ska kunna byta om till nattkläder i lugn och ro. Den yngre kvinnan ska sova i en t-shirt med texten ”Vladimir Potanins sociala program”. Vladimir Potatin är Rysslands fjärde rikaste man, klart att det svenska skattetrycket inte är något för honom. Eller den svenska företagslagstiftningen överhuvudtaget. Eller kanske den svenska lagstiftningen överhuvudtaget. Fast vad vet jag – man skall väl inte ha en massa förutfattade meningar bara för att någon är oligark. Han har ett socialt program, alltså.

”Jag lever i alla fall hellre här, där det är 13% i inkomstskatt”, var det sista den yngre sa innan vi började tala om svamp och bär.

Hon är ovanlig. Inte för att hon vill bo i Ryssland, för det vill naturligtvis de allra flesta ryssar, men för att hon motiverar det med att hon gillar det ryska skattesystemet. Annars brukar ryssar mest klaga på sin stat. Ryssar brukar över huvudtaget klaga mycket. Ibland känns det som om det är en viktig del av deras självbild – att det är dem det är mest synd om i hela världen. Ryssarna är världens olyckligaste folk. Nej, ok, inte världens, men i alla fall Europas. Endast 37% anser sig lyckliga, jämfört med ett snitt i Europa på 69%. Lyckligast är danskarna, men det visste ni redan. Näst lyckligast i Europa är grekerna, och man kan ju undra vad de är så glada för. Fast undersökningen gjordes före finanskrisen, så grekerna kanske, intet ont anande, satt och såg fram emot pensionen.

Det kanske, trots allt, finns objektiva omständigheter som gör ryssarna till ett olyckligt folk.Vintrarna är mörka och långa, odlingssäsongen är kort, och nästan varje generation får uppleva hyperinflation, världskrig eller inbördeskrig. De har en del att beklaga sig över. Om amerikanernas mantra är the American Dream, så är ryssarnas refräng att de blivit snuvade på konfekten. För det har de ju på många sätt – både imperium och pensioner och naturresurser och demokratiska reformer. Vem har egentligen någonsin fått det den blivit lovad?

Men måste de älta så, tänker jag trött. Det blir det väl inte bättre av. Den generation i Ryssland som jag tycker gnäller mest är nog de som är födda på femtio- och sextiotalet – de hade stora förhoppningar under perestrojkan och nu är de besvikna.

Människor som genomgått trauman är ofta pessimister, sa en vän till mig som arbetar med familjevård. Hon hade en teori om att det var därför just 60-talisterna är de gnälligaste, medan de födda på 80-talet ser mer hoppfullt på framtiden. Pessimismen är en försvarsmekanism. Om du har låga förväntningar ökar du naturligtvis sannolikheten för att morgondagen blir bättre än väntat. Och uttalat låga förväntningar minskar risken att du framstår som lurad. Igen.

Men det här med klagandet och lidandet är äldre än 1900-talet. ”Det lidande Ryssland” som skall frälsa hela världen med sitt blod, om det skrev baronen Nikolaj Vrangel i sin dagbok 1914, när första världskriget bröt ut. Jag har läst att det har med Jesu lidande att göra, att det är centralt i den ortodoxa religionen.

Dostojevskij klagar både på Ryssland och på västeuropéerna i sin reseskildring från mitten av 1800-talet. och han var ju traumatiserad - han hade utsatts för en skenavrättning. Det är svårt att föreställa sig något mer traumatiserande än en skenavrättning. Jag påminner mig om det och känner lite sympati för gnällige Fjodor. Det förklarar hans hårda dom över de alltför ordnade och självgoda parisarna, det tråkiga tyskarna och de fula kvinnorna i Dresden. Det är en tilltalande förklaringsmodell: Han var så negativt inställd till västeuropéerna, bara för att han var rädd för att bli besviken. Egentligen ville han tycka om oss!

Det är egentligen en mycket fin mänsklig egenskap, att vi människor innerst inne vill tycka om varandra. Synd bara att vi blir så djävla förbannade (på varandra) när vi inte lyckas.

Själv är jag lite besviken och förbannad när jag står utanför i korridoren och dricker te och äter en bublik (som en bagel ungefär), efter att de andra tre äntligen har tystnat och somnat. Jag hatar att resa kupé, tänker jag. Kupé är andra klass och jag föredrar att resa platskart, tredje klass. Det är mer utrymme, mer folk, man behöver inte besvära andra om att öppna eller låsa dörrar, man kan sätta sig vid fotändan och vips har man sex andra personer att tala med, man kan krypa upp på sin slaf och det är ingen som märker att man är borta. Men i kupé reser man i sina små celler och riskerar att få jobbiga medresenärer. Jag ställer in mig på att jag kommer ha otur och få tråkiga medresenärer hela resan. Jag skall minsann inte hysa några romantiska förhoppningar om hur det är att resa transsibiriska. Jag går och lägger mig. Mannen snarkar lätt, det påminner om min mobiltelefons vibrationssignal, så sömnen blir inte så djup. När jag inte kan sova klurar jag på en essä med rubriken “Misantropen åker transibiriska”. Misatropen är jag.

Klockan tjugo över sju, två timmar innan vi anländer Kazan tänds ljuset i vagnen. Vi är tysta alla fyra under morgonbestyren. När det är en timme kvar till ankomst börjar vi prata med varandra igen. Det är ofta så på tåg. Det är ofarligt att börja prata när det är så kort tid kvar, för om man inte kommer överens, eller om medpassagerarna skulle visa sig ha svada eller vara ointressanta, så skall man ju ändå skiljas snart.

 Och vi har faktiskt riktigt trevligt tillsammans! Vi pratar om att milisen skall byta namn till polisen. De tycker att det är slöseri med pengar att byta alla skyltar och uniformer.

”Pengarna skulle kunna användas till något annat, pensioner till exempel”, säger Zilara. 

”Något avtryck i historien vill väl president Medvedev göra, innan han får gå, det är bara det det handlar om”, konstaterar den hennafärgade.

De berättar om Alla religioners tempel som en rik man byggt utanför Kazan för både judar, muslimer och kristna. De är överens om att det är en fin grej. Om jag har tid borde jag åka dit och titta, säger Zilara.

Det är mulet i Kazan när vi anländer, men jag är glad att jag trots mina konstiga biljetter fick följa med hit. När jag kommer av på stationen spelar de glättig marschmusik i högtalarna. Jag undrar om det är för att välkomna tåget från Moskva, men jag frågar ingen. Det är i alla fall trevligt.