I röd skjorta och med en T-shirt med organisationens namn Vjasna (Våren) står Ales i den åtalades bur i rättsalen. På några foton, när han ser in i kameran, ler han tappert, men på andra foton, då han tittar åt ett annat håll, ser han så obeskrivligt trött ut.
Det var frihetslängtan, längtan efter öppenhet, som fick Ales att börja arbeta för mänskliga rättigheter under slutet av sovjettiden. I slutna arkiv hittade han en historia som förtigits.
En vacker historia, en hel generations konstnärer och författare och deras verk.
En grym historia, om hur allt detta, hjärtat i det belarusiska kulturlivet under tjugo- och trettiotalet, blev utraderat av Stalins dödstrojkor och gulagläger.
I de slutna arkiven fann han det undangömda, förtigna belarusiska kulturarvet, och svar på frågan varför ingen vågade tala. När han några år senare grundade en organisation för att arbeta för mänskliga rättigheter döpte de den till “Våren”, som en besvärjelse, att det skulle bli töväder och vår i Belarus.
Han är långt ifrån den ende som fängslats, men att se just honom bakom galler, han som alltid hjälpte, han som aldrig ger upp…
I en av de Facebookgrupper som grundats är devisen: Han har försvarat våra rättigheter i femton år! Nu är det vår tur att försvara honom!
Martin Uggla: Rättegången mot Ales Bjaljatski har startat
SvD: Rätt är alltid fel i Lukasjenkoland
SvD (5 aug): Lukasjenko griper människorättsaktivist
