När självmorddådet skedde i Stockholm i december så var det många som sa “Jag trodde aldrig det kunde hända här”. Det verkar vara något man liksom bara säger. Jag blev provocerad av de uttalandena, utan att riktigt kunna förklara varför. För vad menar de som säger så? Jag frågade en bekant, och hon svarade, “Jo, men det är ju första gången”.
På den gatan, i den här staden ja.
När terrordådet inträffade i Moskva igår, så var det ingen som sa “Jag trodde aldrig det kunde hända här”.
Kanske var det dem jag tänkte på hela tiden.
Nu förstår jag varför jag blev så irriterad. Det är som pingstvännerna i Jönköping, som trodde att bibelskolans elever överlevde Estoniakatastrofen för att de hade bett så mycket under resan. Hur djävla egocentrisk får man vara egetligen. Och dessutom skylta med det, som om det vore gulligt och oskuldsfullt.
Fjodor Dostojevskij: Onda andar (en roman om terrorism)
Klart folk inte trodde att det inte kunde hända i Sverige. Folk är helt omedvetna om talibanerna anser att vi är i krig med dem för att ta ett exempel.
Folk skiter i att svensk polis räknar med att det finns minst
1 500 krigsförbrytare i Sverige.
Att “svenskar” sedan var på väg att spränga Jyllandsposten i luften försökte svensk media lite lätt tona ned. Det här kommer vara vår vardag framöver. Och det tydligen så vi vill ha det.