Twitter och det lagom sociala

Jag har dött och återuppstått på twitter och är nu Amanda_Lovkvist.

I samma vända som jag börjar leta reda på folk jag vill följa så börjar jag inse att Twitter fyller det tomrum som jag upplevde 2006 när jag kom tillbaka till Sverige från Ryssland.

Så här menar jag: Min första erfarenhet av sociala medier var bloggplattformen Livejournal, det var år 2005. När jag kom tillbaka till Sverige 2006 och startade den här bloggen 2007 så blev jag besviken på att wordpress var så osocialt. Jag kunde ju se i statisktiken att folk läste och visst fick jag kommentarer ibland, men det var inte alls samma dialog! Typ alla hade ju ett bloggkonto på Livejournal, någonstans där man kunde svara, som på facebook. Men i den svenska bloggosfären var det mest osaliga andar som flög omkring.

Jag visste inte om det berodde på plattformen eller kulturskillnader mellan svenskar och ryssar.

Jag försökte i min enfald att få wordpress att funka som livejournal. Jag ville göra ett vänflöde och dela upp dem i grupper. ”Vaddå? Du kan ju göra RSS-flöden,” sa folk som inte förstod vad det var jag var ute efter. Men det gick så där.

Sedan kom facebook – men det var ju bara socialt och privat  och väldigt lite nyhetsmedia. Och så byggde det på ömsesidighet: man kunde inte följa intressanta personer som man inte kände. Och folk berättar mer om vad de gör än om vad de tänker. Inte jätteintressant.

Sedan kom Twitter. Då fylldes tomrummet. Nu kan man göra ett vänflöde, en lista på vilka man ”följer”. Man får en lista med en salig blandning av högt och lågt, politik, kuriositeter och ganska personligt. Det är liksom trångt, som på ett sommarlovskollo, man bor tätt inpå varandra och är hela sin person, inte bara en av sina funktioner eller kompetenser. Så var det ju i livejournal.ru redan 2005.

Och jag undrar vad som kom först – hade svenskar redan i början på 2000-talet varit beredda att vara så tätt inpå folk man knappt känner, om bara plattformen fått spinn? Eller låg ryssarna liksom före oss, var mer redo för den typen av digitalt umgänge. Kanske på grund av sina erfareneheter av kollektivboende?

Var det bara en tillfällighet att Livejournalplattformen inte slog genom i Sverige?