Jag vill inte bada toppless och jag vill inte ha niqab

När jag var liten bodde jag i Saudiarabien, en del av de saudiska kvinnorna hade niqab, men de allra flesta hade ansiktsslöja, alltså ett tunnt tyg över hela ansiktet, man såg inte ens ögonen.

”Hur känner de igen sina väninnor?” förundrades min mamma.

På rörelsemönstret, barnen och sandalerna, kom vi fram till.

Vi utlänningar behövde inte klä oss riktigt likadant, vi skulle täcka kroppen från hals till fötter till handleder, och om man hade långt hår skulle man inte ha det utsläppt, utan åtminstone  sätta upp det eller ha slöja över.

Om man inte klädde sig ordentligt så kunde den religiösa polisen komma och slå i marken men sina käppar, som en varning. Det hände mig en gång, då fick vi rusa iväg och köpa en abaja i klädsouken. (Jag var en mager tioåring, så vi hade glömt bort att klä mig som en kvinna.)

Men ja, ja tänkte vi, om de inte är vana vid att se så mycket hud, så kan man väl förstå det. Vi skulle inte gilla om folk gick omkring toppless på stan i Sverige, det finns ju ställen på jorden där det anses normalt, men inte hos oss.

Jag har alltid tyckt att den som vill ha slöja över håret måste få ha det, det är ju en gradskillnad i hur mycket man vill skyla kroppen. Lärare, poliser, sjuksköterskor med slöja över håret är helt ok med mig.

De vill inte visa håret – och jag tänker inte bada toppless i badhuset. Det finns en rörelse som protesterar mot att kvinnor inte får bada toppless i offentliga badhus. Det är den patriarkala kulturen som påbjuder att vi skall täcka en del av våra kroppar (brösten) bara för att vi är kvinnor. I den debatten är jag i samma situation som kvinnorna som säger att slöjan över håret är deras eget val;  Att inte vifta med brösten känns väldigt mycket som mitt eget val! Det finns säkert de som framgångsrikt kan leda något annat i bevis, men om jag skulle tvingas bada toppless (vilket naturligtvis ingen någonsin föreslagit, de tycker bara att man skall få välja själv) skulle jag känna mig betydligt mer kränkt av staten, än jag idag känner mig av patriarkatet. Kalla mig förstockad och intoktrinerad – men jag ser det inte som ett problem i praktiken.

Men niqab - att dölja ansiktet – är ändå något helt annat än att dölja håret eller brösten: att gå omkring med mask framför ansiktet. Det är inte längre bara en gradskillnad, för ansiktet är en del av vårt språk, vi kommunicerar med ansiktet. Tänk er att man sätter sex personer runt ett bord och tre av dem har skidmask på sig, kan de verkligen delta i samtalet på samma sätt som de andra? Kompenseras det av att man blir mer uppmärksam på huvudröreler och axelrörelser i ett land där man är van vid att kvinnorna har niqab? Jag tror faktiskt inte det. Att kräva att någon täcker ansiktet, är ett sätt att tysta någon, att begränsa personens möjligheter att uttrycka sig och delta i samtalet.

I Saudiarabien på åttiotalet, när jag bodde där, krävdes det av saudiska kvinnor att de täckte ansiktet. Den religiösa polisen slog i marken med sina käppar. Som en varning. Jag kan bara spekulera i vad slagen i marken betydde, mer än att kvinnorna klätt sig fel:

”Vem tror du att du är? Vi vill inte se dig! Vi vill inte se vilket ansiktsuttryck du har när vi talar! Du får väl vara här, men du skall inte synas!”

Det ÄR ett uttryck för kvinnoförtryck, för utstötande och isolering av kvinnor.

Jag tycker fortfarande inte att staten skall förbuda eller påbjuda något visst klädesplagg, vare sig i Sverige eller i Saudi. Lika lite som familjen skall bestämma hur en kvinna skall klä sig så skall väl staten göra det – och man måste ju utgå från att hon har bestämt själv hur hon klär sig.

Men att man får klä sig som man vill, innebär inte att vi andra inte får ha åsikter om det: om jag hade ett dagis eller något annat företag så skulle jag inte anställa folk som bar skidmask, niqab eller envisades att strosa omkring toppless på skolgården varma dagar. Om jag var taxichafför, skulle jag tycka det vore obehagligt att ta ombord någon som bar skidmask, rånarluva eller niqab.

Om jag var ett brottsoffer skulle jag vägra avlägga mitt vittnesmål till en polis i niqab. Jag vill se ansiktet på den jag talar med, annars ser jag inte att den hör och förstår.

Och det är inte diskriminering, för definitionen av diskriminering är inte att någon blivit ledsen för att den blivit särbehandlad, utan att någon blivit osakligt särbehandlad.

Om man inte visar sitt ansikte, utan väljer att dölja sig bakom en mask, då får man acceptera att det har stora konsekvenser i samspelet med andra människor.

SVT: Nekas heltäckande niqab på barnskötarutbildning

SvD Brännpunkt: Fel att dölja ansiktet i öppet samhälle

SvD: Inget stöd för svenskt burkaförbud

DN: Inget förbud i Danmark