Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Rysk pop – det kan bli hur stort som helst! Och nu har till och med SR gjort ett helt program om det. Tack Wadström! Det var måndagen den 13 juli, men jag har lyssnat i kapp nu i helgen. Lyssna här! Lyssna på hela Wadströms vecka, det är en order. Lyssna på alla korrespondeternas program förresten. (Allt på P1 är bra, utom Helgmålsbön/Gudtjänst, ”Ring P1″ och radioteater.)
När jag gjorde ett blandband med rysk pop 1999 och tog med mig hem till Sverige så var det ingen som ville lyssna, alla bara rynkade på näsan. Bara en musikintresserad syssling visade entusiasm. Men efter ett tag såg hon besviken ut. Och så sa hon: ”Men det här är ju helt ok, ju”.
Hon hade trott att vi skulle lyssna och skratta åt det, och när det visade sig vara bra så förstod hon inte poängen.
Till och med när jag läste ryska i Sankt Petersburg så stötte jag på folk som fnös åt all pop och hävdade att de skulle närma sig den ryska kulturen genom 1800-talslitteraturen. Då har man ju inte fattat något alls, då börjar man ju i helt fel ände. Jag började i andra änden och jag har faktiskt kommit fram till 1800-talslitteraturen nu.
Framför allt är det texterna som gör den ryska musiken så bra. Här kommer några bra låtar att lyssna till (och i högra hörnet kan man läsa texterna):
2000-tal:
Jag förälskade mig i er, Marina Tsvetajeva, av Zemfira.
Jag letade, av Zemfira
Det finns ingen utväg, av Spleen
Träffsäkert, av Gästerna från framtiden
Jag vill till himlen, gruppa Leningrad
Mina vägar, gruppa Leningrad
Uma Turman (Tarantino version), av Umaturman
Höstlig (sång?), av DDT (Ryskt rekord i mystiska texter)
Tu-Lu-La, av Tjitjerina
Förlåt, Roma! av Zveri (Den här texten är så härligt kaxig. Just så skall man dumpa en mallig flickvän 
Om Piter (Sankt Petersburg), av Nattliga prickskyttar
Om du vill stanna, av Diskoteka Avarija (En sliskig ballad, men ganska söt och den var listetta länge 2006)
Pest-Vova, av Irakli (var en landsplåga)
90-tal:
Som i krig, av Agata Kristi
Helikoptermattan, av Agata Kristi (en kille upplyser sin mamma att han faktiskt inte alls har dött och att hon kan flyga i väg med honom och se hur de konstiga människorna kryper där nere.) Om jag någonsin gör en film så skall Agata Kristi finnas i soundtrack.
Vad är hösten?, av DDT
Kom! av Spleen
Min lilla smula, av Ruki Verch (Om Elin Jönsson sa att hon lärde sig ryska av Kino, så var det Ruki verch för min del. Inte lika hippt och undegroundigt, kanske, men de artikulerar så väl! Den här handlar om en ung soldat som inte får några brev från sin flickvän. Det är faktiskt djävligt sorglig sång, när man verkligen lyssnar på texten, det är helt fruktansvärt hemskt.)
Slinka iväg, av Mumij Troll (de var med i eurovision en gång, men det gick inte så bra, för man förstod inte vad han sjöng på engelska).
80-tal:
Från och med nu är det vi som agerar, av Kino
Göken, av Kino (ok den kom 1990, men den får ändå räknas till åttiotalet).
————————-
Lindrig huliganism: Rysk pop – det kan bli hur stort som helst
Lindrig huliganism: Rysk pop – det kan bli hur stort som helst 2
Lindrig huliganism: Startpaket för den som vill lära sig ryska på nätet
Lindrig huliganism: Jag börjar gilla rapparen Timati! Эй, йоу, дети!
Lindrig huliganism: Det är nästan alltid krig
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop! Nitton låtar att börja med [...]
Du har fattat precis! Härligt.
Min favorit är ”Det finns ingen utväg” av Spleen. Svårt att tänka mig att musik kan bli bättre än så.
Och det är så ryskt att det mest upplyftande också innehåller det allra sorgligaste. Eller så är det helt enkelt så mänskligt, men i post-Sovjet har folk begripit det och uttryckt det tydligare än många andra. Bara en av alla anledningar att fashineras av och beundra människor i dessa länder.
jag gillar också ”gud har tröttnat på att älska oss”, av spleen. http://www.moskva.fm/artist/сплин/song_668329
Jag håller med och jag fattar inte var det kommer ifrån, att den ryska litteraturen och lyriken är så bra… det är så pregnant och vemodigt och storslaget på en gång, det finns en sån kraft i det.
Jag hade en teori en gång att skönlitteratur och konst fick kompensera för att det inte funnits någon politisk arena att uttrycka sig själv på, eller jo, men starkt begränsad. Att individualism och behovet av att utrycka sig och förmedla idéer därför fick uttryckas i konsten… det finns säkert kulturvetenskapliga studier på det, så jag skallväl inte spekulera.
Oh ja, “gud har tröttnat på att älska oss” är inte dum, för att gotta sig i nästan komiskt sorgliga titlar
Ännu bättre, och nästan lika bra som ”Ingen utväg” tycker jag är ”Plastmassovaja zhizn” (du kanske har en bra svensk översättning av titeln?). Kan lyssna på dessa båda låtar dagar i sträck.
Tror nog att en kulturvetenskaplig studie skulle komma fram till att din teori stämmer! Det är häftigt att post-sovjetisk konst har ett så okontrollerat uttryck. I jämförelse låter mycket västerländsk rockmusik (även den bästa) nästan återhållsam. Den ryska är så direkt, förmedlar en känsla helt oförpackad, liksom. Tycker det stämmer på mycket måleri också, från forna Sovjet. Trots att vissa budskap doldes var de glasklara.
Amande skrev: ”Jag håller med och jag fattar inte var det kommer ifrån, att den ryska litteraturen och lyriken är så bra”
En sak som har med saken att göra, när det gäller popmusiken, är att ryssar sjunger på ryska. Om vi jämför mellan länder så är man i Sverige stolt över det stora ”exportundret” i svensk populärmusik. Men vad är priset för den framgången? Massor av svenska artister som skriver och framför låtar på ett språk som inte är deras modersmål. Det kan ju aldrig bli bra!
Det finns några få svenska artister som är sådär bra, som kan skriva texter som går rakt in i hjärtat på en, som innehåller det allra sorgligaste och det allra lyckligaste på samma gång. Som träffar precis på alla känslosträngar på det sättet som man bara kan göra om man skriver texter på sitt modersmål. För mig är Lars Winnerbäck en sådan. Men hade han skrivit sina texter på engelska så hade de ju aldrig varit i närheten av så bra. I värsta fall hade allt låtit som billiga efterapningar av de brittiska och amerikanska förebilderna, i bästa fall hade det varit musikaliskt originellt men textmässigt ganska intetsägande.
@bjolso. ja vissa svenska artister borde beläggas med förbud att sjunga på engelska. ”It´s all about the money, and I don’t think it´s funny” vär en rad som får en att vilja gömma sig under skämsfilten….
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop! Tjugoen låtar att börja med! [...]
stort tack för detta! Börjar beta av listan…
2000-talet bör ju också kompletteras med Julia Savitjeva (Magnit är en bra platta) och Maksim. Har fått mina polare att ösa hårt till DJ Smashs Moscow Never Sleeps också. Den är hur bra som helst med eller utan Timati. Likaså hans nästa stora hit Volna, som även finns i en tyngre version mixad av DJ Lil’M på senaste Moscow Fucking City, Party vs Afterparty 3. Och där snuddar vi nu vid vad ryssarna gör allra bäst. Pop i all ära, men jäklar vad duktiga de är på nattliv och musikmixning. Från att ha varit en ynling med noll intresse för elektronisk musik är man idag ett tokstort fan av mer eller mindre allt som spottas ut från Megapolis Sounds, och i synnerhet Moscow Fucking City-serierna. Så bra, så det är löjligt!
För intresserade kan jag tipsa om följande sida:
djclubmusic.ru
Bara att börja tanka, folks!
Åh, tack för alla tips!
detta skall jag bekanta mig med ikväll efter jobbet!
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop – 21 låtar att börja med! [...]
Hur cool som helst! Tack!
[...] mars 2010 av AmandaLövkvist Som ni vet så är jag av den bestämda uppfattningen att rysk pop kan bli hur stort som helst. Men det årets ryska representant i Eurovisionsschlagerfestivalen… Sjunger han falskt, eller [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop – 21 låtar att börja med! [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop – 21 låtar att börja med! [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop – 21 låtar att börja med! [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop! Nitton låtar att börja med [...]
[...] Jag har sagt det förr och jag säger det igen: kulturhistoria skall man lära sig bakifrån, mot tiden. Eller åtminstone från två håll samtidigt. Visst kan man läsa om de där skyterna och om den där Rurik, men det är lika bra eller bättre att börja med popmusiken om man vill närma sig Pusjkin och Dostojevskij. Här är en annan popsång som jag starkt kan rekommendera. Låten Я то, что надо av Gruppen Bravo är från 1990, men videon är från en film som spelades in 2008. [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop! Nitton låtar att börja med [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop! Nitton låtar att börja med [...]
[...] Lindrig huliganism: Rysk pop! Nitton låtar att börja med [...]