Det är nästan alltid krig

Igår såg jag filmen ”Krig” från 2002. I rollerna spelar Aleksej Tjadov, Sergej Bodrov och Ingeborga Dapkunaite. Den utspelar sig någon gång år 2000-2002 och handlar om en soldat som varit gisslan och blivit utnyttjad som slav i Tjetjenien. Han återvänder för att befria de som blev kvar. Man kan tycka att han är en James Bond, när han drar fram i de tjetjenska bergen och dödar alla banditer som kommer i hans väg. Han råkar döda en kvinna, en gamling och ett barn också, men det var ju inte meningen. Man kan tycka att tjetjenerna porträtteras ensidigt. Men å andra sidan är det inte är tjetjener i allmänhet, utan tjetjenska banditer som porträtteras, och sådana finns ju. Jag vet inte, men jag tror det är en bra film, bortsett från James Bond-inslagen.

Och jag slogs av hur många filmer jag har om pojkar som återvänder från kriget. ”Brat”, ”Krig”, ”Levande”, ”Maj”, ”Bergens fånge”. Finns det många filmer om det i Ryssland, eller är det jag som väljer dem? Och en av mina svenska favoritromaner är Eyvind Johnssons ”Soldatens återkomst”.

En gång i tiden, innan jag hade bott i Ryssland, så tyckte jag att Sverige skulle ha allmän värnplikt. Annars blir det ju bara en massa ”stridspittar”, tänkte jag. Eller MÖP:ar (Militärt Överintresserade Personer), som de kallas, enligt en kompis till mig som är officer.

Men i Sankt Petersburg träffade jag en kille som gömde sig, flyttade från lägenhet till lägenhet för att inte bli inkallad. Och jag såg handikappade tiggare i uniform. ”Det är organiserade tiggarligor”, sa de cyniska. Kanske det, men om krigsveteranerna fick bra pensioner och alla visste det skulle inte den typen av tiggeri fungera. Pojken som satt vid tunnelbanenedgången vid Griboedov-kanalen såg ut att vara några år yngre än jag. Han hade inga ben. Tack för att du tjänade fosterlandet.

Man får se till att militärtjänsten är intressant och landet är värt att försvara. Det är lätt att förespråka allmän värnplikt när man bor i Sverige där det aldrig är krig, insåg jag.

För i Ryssland är det nästan jämt krig. Någonstans är det krig, medan resten av landet försöker att inte låtsas om det. I filmen ”Maj” kommer en rysk officer, Zjenja Petjalin, från kriget i Tjetjenien till Moskva för några dagar. Det sammanfaller med firandet av segern i världskriget. ”Kriget är inte slut förräns dess sista soldat är död”, säger flickan käckt, när de dansar i solen till militärorkesterns blås. Officer Petjalin säger alltid att han är språkstuderande vid MGU när någon frågar, och fotot som grannfrun visar på sig och sin man ser ut som om det var taget igår, fastän mannen dog i kriget i Afganistan minst femton tjugo år tidigare. För vad menar hon annars med att de inte hann få barn? Men Petjalins pappa dog ju samtidigt, och då studerade Petjalin redan på universitetet, det kan ju inte vara mer än tio år sedan, då borde det vara första Tjetjenienkriget. Det går inte riktigt ihop och första gången jag såg filmen tänkte jag att det var en miss, nu tror jag det är med mening. För vad spelar det för roll vilket krig och när?

Petjalin plågas av minnen från krigsövergrepp han sett andra soldater begå, men han samlar pliktskyldigt ihop nya rekryter. Flickan hittar på en parallell värld där de sedan länge är gifta och har två barn. När han och flickan skall lämna över en död soldats ägodelar och de förstår att familjen ingenting vet ännu, vågar de inte lämna dödsbudet och säger de att de kommer från fastighetsförvaltningen. Men mamman förstår ändå. Och i sin längtan efter sonen, i sin längtan efter att få ta hand om honom tar hon hand om dem, skickar med dem mat på vägen.

”Jo, ni är här på grund av Kolia” säger hon med enorm sorg i ögonen där hon står vid hissen med ett matpaket i händerna, som hon håller under hakan, i höjd med hjärtat.

”Nej, nej, vi är från fastighetsförvaltningen,” svarar officeren och flickan med samma sorgsna tonfall och tar emot matpaketet innan hissdörrarna slår igen.

Sedan slår officeren sönder en busshållplats.

I filmen ”Zjivoj” (Levande) får demobiliserade soldaten Kir sällskap av sin två döda vänner när han tar sig norrut hem efter sin tjänstgöring i Tjetjenien. Jag kommer och tänka på ett nyhetsinslag från en militärbegravning, när några pojkar hade blivit dödade i ett överfall mot en gränspostering mellan Dagestan och Tjetjenien. Prästen och flaggan och skotten i luften. Och en moder som sa att hon var stolt. Pojkarna dog för sitt land och mamman var så stolt. Jag vet inte, det var i verkligheten. I filmen ”Levande” är det bara Kir som ser de döda soldaterna. Det är Andrej Tjadov som spelar honom (Aleksej Tjadovs bror, lika som bär). Han är söt, men inte alltigenom sympatisk. Jag tänker inte avslöja vad som händer sedan, för den som vill se filmen.

Den första filmen jag såg på temat var filmen ”Brat”, (brodern). Den handlar om Danila (spelad av Sergej Bodrov) som kommer hem från armén. Filmen gjordes vid tiden för det första kriget i Tjetjenien, men Danila har inte tjänstgjort där. Men i Sankt Petersburg, hos sin kriminella bror, hamnar han i ett annat krig.  Och, egentligen, filmen ”Brända av solen” är också en variation på temat. Huvudpersonen kommer tillbaka från exil i väst, han har varit borta sedan inbördeskriget mellan de vita och de röda. Och han kommer tillbaka till en idyllisk tillvaro. Eller kanske är det egentligen krig där också. Det blir i alla fall krig.

Det är nästan alltid krig.

Lindrig huliganism: Det är krig här hos oss, skriver Dima

Lindrig huliganism: Bilder från antikrigsdemonstration i Sankt Petersburg

Lindrig huliganism: Håll käften, skriver ryske Ilja

SvD: Ingen enad EU-front mot Ryssland

SvD: Ryska grannar tvingas välja sida

SvD: Krig och fred först i rysk klassikerhöst

DN: Moskva nöjt med EU-möte om Georgien

SvD: USA-fartyg i Poti irriterar Ryssland

DN: Vampyrer vi minns

SvD: Det är en humanitär katastrof

DN: Rysk reträtt inom en månad