“Var är du, mamma?” frågar pojken. “På barnhemmet drömmer alla barn om en familj” står med mindre skrift strax under på den här reklampelaren i centrala Sankt Petersburg. I Ryssland har man de senaste åren satsat stort på att placera ut barn i fosterfamiljer istället för att de skall växa upp på barnhem. Det finns en annan reklamaffish som är utformad som en annons, en liten flicka i tre-fyraårsåldern med kastanjebrunt hår och det korta meddelandet “Jag söker en mamma” och ett telefonnummer.
Med en sådan informationskampanj borde några hjärtan mjukna. Jag tycker att det är på gränsen till stötande, jag vet inte om flickan på bilden bara är en modell eller om hon faktiskt är föräldralös. En gång såg jag en annons i stadsdelen Garzhdankas lokaltidning. Socialtjänsten annonserade om två bröder, det stod deras namn och ålder och att de letade efter en familj. Men ändå tycker jag att kampanjen är bra – ändamålen helgar medlen. Barnhem är nåt av det djävligaste som finns, det spelar ingen roll hur bra förhållandena är, hur bra personalen är.
Det är ändå nåt av det djävligaste och mest orättvisa som finns. Att vissa barn uppfostras av anställda som går hem till sina egna barn, sina riktiga barn, när deras arbetspass är över.
Jag har varit på några barnhem i Ryssland. Jag minns särskilt en liten flicka som var knappt ett år gammal. Jag lyfte upp henne och hon tog tag i mig så hårt. Och tittade hela tiden på mitt ansikte. Satt bickstilla, höll hårt, tittade på mitt ansikte. När jag skulle lägga ner henne igen så nöp nävarna hårt, hårt i mina kläder.
SvD: Ingen såg mina behov
AmandaLövkvist