Att välja eller att inte välja

Lördagen den 3 mars i Sankt Petersburg gick Sasja och Grisja över gatan på ett otillåtet ställe. Därpå blev de gripna av åtta tungt beväpnade polismän ur en insatsstyrka från grannregionen Pskov. De blev uppställda mot en vägg, visiterade, och fördes till polisstationen. Där togs deras fingeravtryck och de hölls kvar i fem timmar. Det är i alla fall vad som hände om man skall tro protokollet. Knappast en adekvat reaktion på en trafikförseelse. I själva verket gick de inte över gatan över huvudtaget, de hade precis kommit ut från partilokalen. Sasja och Grisja skulle delta i marsj nesoglasnych – på svenska ungefär: marschen för dem som inte håller med.

Marschen organiserades av koalitionen Ett annat Ryssland, en brokig skara av organisationer och partier som är motståndare till det alltmer auktoritära och korrumperade styret. Jabloko är egentligen inte med i koalitionen Ett annat Ryssland, eftersom de inte vill associeras med nationalbolsjevikerna. De vill inte heller associeras med Michail Kasianov, den f.d. premiärministern, som 2005 gick över till det oppositionella lägret.

Att Jabloko demonstrerar sida vid sida med nationalbolsjevikerna och att en före detta premiärminister deltar i evenemang där nationalbolsjevikerna är ansvariga för säkerheten (som det var när Ett annat Ryssland grundades i somras) visar hur absurd situationen börjar bli, hur marginaliserade oliktänkande är i dagens Ryssland.

Men i marsh nesoglasnych deltog inte bara politiskt engagerade utan också vanliga medborgare, som protesterade mot de sociala orättvisorna, förändringarna i vallagstiftningen de senaste åren, igenbyggandet av grönområden och innegårdar och byggandet av skyskrapan Gazprom City. Folkmassan bröt igenom polisavspärrningar, flödade ut på huvudgatan Nevskij prospekt och stoppade upp trafiken i två timmar. Polisen påstod först att marschen haft 800 deltagare. Men det blev pinsamt dagen efter, när tidningarna kom ut med fotografier, så polisen justerade sin uppgift till 3000. Även den uppgiften är troligtvis en kraftig underdrift.

Jag anländer till Sankt Petersburg på söndagen den 4:e, dagen efter demonstrationen, och slinker in på Jablokos kontor på måndagseftermiddagen. Jag möter människor som är både nedslagna och upprymda.

”Vi trodde verkligen inte att det skulle komma så mycket folk”, säger Marina, som haltar omkring på kontoret, hon vrickade foten under demonstrationen. ”Och folk skanderade Ge oss valen tillbaka, Sankt Petersburg utan Matvienko, och Det är vår stad!”

En annan som deltog i marschen var Natalia Jevdokimova, en av Jablokos tre ledamöter i den lokala duman. Hon satt på sin kollega Michail Amosovs axlar med en megafon och en flagga. Natalia kom in i duman för tolv år sedan som oberoende kandidat och gick med i Jabloko för tio år sedan. Hon har under alla dessa tolv år varit ordförande i socialutskottet.

Jag träffar henne en knapp vecka efter demonstrationen, fredagen den 9 mars på hennes arbetsrum i Mariinskijpaltset, där duman har sitt säte. Natalia hävdar bestämt att det var uppåt tiotusen deltagare i demonstrationen.

”Att det kom så många berodde mycket på våra obegåvade makthavare,” konstaterar Natalia med ett leende.

”Under torsdagen och fredagen pumpades det ut propaganda mot oss: befolkningen uppmanades på teve, i radio och i tunnelbanans meddelandesystem att hålla sig borta från ”extremisternas” osanktionerade aktion utanför konserthallen Oktjabrskij klockan tolv den 3 mars. På så vis fick många veta vart de skulle gå!”

”Makthavarna gjorde allt för att det skulle se ut som om demonstranterna bara var extremister hitresta från Moskva. Polisen hade fått order om att beslagta Jablokoflaggorna. Bara en enda Jablokoflagga av trettio klarade sig till slutet av marschen,” berättar Natalia.

Men nationalbolsjevikernas flaggor blev inte beslagtagna av polisen. Unga män dök upp i demonstrationståget med plakat med extremistiska, hotfulla och snudd på absurda, slagord. Ungdomarna i Jabloko kände igen flera av dem som medlemmar i den kremlstödda ungdomsorganisationen Unga gardet. På så sätt försöker makthavarna manipulera vad som händer och mediebilden av vad som händer.

”Men det här är inte Paris eller Köpenhamn,” framhåller Natalia. ”Det var en fredlig demonstation, inga brända bilar, inga krossade fönster, det var bara människor som vill ta tillbaka makten över sin stad.” Ett av slagorden på demonstrationen löd ”Ge oss valen tillbaka”. Val i Ryssland (de val som inte är avskaffade) blir allt mer och mer lika de val som hölls på Sovjettiden: alternativlösa.

Den 11 mars är det val till den lokala duman i Sankt Petersburg. Huvudkonkurrenterna – Enade Ryssland och Rättvisa Ryssland – är båda mycket noggranna med att framhålla att de stödjer presidentens politik. Och Jabloko, som har ett stöd på tio till femton procent, får överhuvudtaget inte delta. De partier som är representerade i Statsduman i Moskva blir automatiskt registrerade för att delta i valen – Enade Ryssland, Kommunisterna och LDPR. De andra måste antingen samla in namnunderskrifter, eller lämna en deposition på 90 miljoner rubel (25 miljoner kronor).

”Så mycket pengar har inte vi, så vi blev tvungna att samla in namnunderskrifter. Vi insåg redan från början att det inte var ett rent spel vi gav oss in på,” berättar Natalia.Jabloko lämnade in fyrtiotusen namnunderskrifter av vilka åtta tusen plockades ut för att kontrolleras. Underskrifterna kontrollerades av grafologer, som sa sig hitta 6 procent ogiltiga namnunderskrifter. Sedan kollades namnen mot migrationsverkets databas. Där togs ytterligare 7 procent bort.

”Alla vet att vår folkbokföring inte fungerar! Det är inte klokt lita blint på en databas! Och grafologerna hade alla olika åsikter om vilka underskrifter som var äkta och vilka som var falska. Hur kan man kalla det för expertis?”

Efter en farsartad rättprocess, med överklagan både till centrala valkommissionen och högsta domstolen, sjönk antalet ogiltiga namnunderskrifter från 13 procent till 10,4 procent, fortfarande strax över gränsen på 10 procent. Det togs ingen hänsyn till att många människor, vars underskrifter blivit underkända, protesterade och intygade att de visst skrivit under. Experterna vet bäst.

”Jag anser att beslutet att inte registrera Jabloko i valet är olagligt,” säger Natalia. ”Det var politiskt beslut från stadens makthavare. När Valentina Matvienko tillträdde sin andra period som guvernör sa hon att Jablokofraktionen skulle bort: ”De där bråkmakarna kommer vi inte ha här under nästa mandatperiod’.”

Natalia Jevdokimova ser mörkt på framtiden och hon tror inte att det är någon idé för Jabloko att delta i valen i till Statsduman i december i år.

”Ryssland är på väg in i en auktoritär period” anser hon.

”Men det verkar inte som om du har gett upp ändå. Jag har sett bilder på dig när du sitter på Amosovs axlar med en megafon,” säger jag. ”Vad sa du?”

Natalia lyser upp.

”Jag sa att jag var lycklig att så många hade kommit. Jag hade verkligen inte förväntat mig det. Jag sa att det hela påminde mig om Leningrads folkfront 1989. Jag sa att Sankt Petersburgs frihetsälskande själ lever och att jag är tacksam alla som kom.”

Och jag inser att Natalias generation har gjort det här förr; kämpat mot och vunnit över ett auktoritärt system.

Publicerat i Tidningen Nu, mars 2007