Lenin i livet efter detta

(Utdrag ut boken I väntan på Lenins begravning) 

Den 24 januari har passerat men inte begravde de Lenin i år heller. I tidningen Smena läser jag en artikel om hur Lenin mumifierades. Politbyrån diskuterade frågan redan innan hans död. Leo Trotskij var emot, han tyckte att Lenin skulle få en kristen begravning, men Stalin tyckte att en mumifiering vore ett bra sätt att slå ett slag mot religionen. När Stalin dog 1953 fick Lenin sällskap, men åtta år senare var han ensam igen. Efter mörkrets inbrott den 31 oktober 1961 bars Stalins lik ut ur mausoleet och grävdes utan vidare ceremonier ner invid Kremls mur.

Lenin har blivit utsatt för upprepade mordförsök i livet efter detta.

År 1934 försökte bonden Mitrofan Nikitin skjuta honom med pistol. Nikitin greps och begick senare självmord. År 1959 kastade en besökare en hammare mot sarkofagen och hade sönder glaset. Attentatsmannen visade sig vara sinnessjuk och blev inlagd på sjukhus. Och 1973 blev Lenin måltavla för ett attentat i tidens tecken, en självmordsbombare. Självmordbombaren dog på stället, men Lenin klarade sig undan med bara förskräckelsen.

Efter Lenins goda föredöme blev det mode att mumifiera döda ledare i den kommunistiska världen. Den tjeckiske ledaren Klement Gottwald var liksom Stalin mumie mellan 1953 och 1961. Bulgariens kommunistledare Georgi Dimitrov mumifierades 1949 och begravdes 1990. Vissa ledare ligger kvar i sina mausoleer, till exempel Ho Chi Min i Vietnam, och den relativt färske Kim Il Sung i Nordkorea. Ryssland verkar dock vara det enda landet som gjort sig av med kommunismen men inte gjort sig av med mumien.

Receptet för Lenins balsamering var länge en statshemlighet, men numera är det en företagshemlighet. Nordkorea betalade över en miljon dollar för tjänsterna, skriver Smena. Balsameringsföretaget tjänar också stora pengar på att snygga till nyrika ryssars lik inför begravningen – lite som begravningsentreprenörerna i den amerikanska teveserien ”Six Feet Under”.

På årsdagen av Lenins död var det återigen kö utanför Leninmausoleet. ”Kanske är det sista chansen”, resonerar besökarna. Jag var med min gymnasieklass i Moskva 1995, och då gick vi dit av samma skäl: kanske begraver de honom snart. Men det är elva år sedan, och än ligger han där.

Man kan inte göra som med Stalin, bara gräva ner honom en mörk höstkväll och ställa folket inför fullbordat faktum. Det är andra tider nu. Andrej Dmitrijev och hans nationalbolsjeviker överdriver nog en aning när de säger att en begravning skulle tända ett inbördeskrig i Ryssland, men det är sant att det nog skulle vara mycket impopulärt i stora lager. En värdig stor statsmannabegravning, med pompa och ståt skulle inte heller vara oproblematiskt. Vem skulle komma på begravningen? Och vad sjutton skulle de säga för avskedsord till den döde?

Under andra världskriget förde Lenin ett kringflackande liv, han fördes från stad till stad bortom Uralbergen i en trälåda, för att inte falla i tyskarnas händer. Kanske är det en sådan framtid Lenin har framför sig? I Kalmuckien, en liten rysk republik på stäppen nere vi Kaspiska havet, har president Kirsan Iljumzjinov lagt bud på Lenins kropp, en och en halv miljon är han beredd att betala för en överföring av Lenin till Kalmuckien. Han har samtidigt investerat enorma summor i att bygga ett tempel som ska bli Europas buddistiska centrum. Kanske kan världsrevolutionens härförare finna ro i lotusställning (så vitt jag minns såg han ganska smidig ut på teve i höstas) bland tulpanerna på den kalmuckiska stäppen? Det sägs att Lenins mormor Alexandra Smirnova var kalmuck.

(Utdrag ut boken I väntan på Lenins begravning)