Ryska medier lanserar ständigt Putin för ryssarna

Efter ett drygt decennium av yttrandefrihet har Ryssland fortfarande inte riktigt vant sig. Och vad värre är: Det verkar som om Ryssland har tröttnat.

De två statsägda rikstäckande TV-kanalerna, Rossija (f d RTR) och Kanal 1 inleder i stort sett varje sändning med ett omkring fem minuter långt inslag om vad Putin har gjort under dagen; Putin har varit i Kransnodarsks län och informerat sig om jordbrukets framsteg i regionen, Putin åt lunch med kosacker, Putin la ner en krans vid den okände soldatens grav i Kransnodarsk, Putin har besökt en nyrestaurerad anläggning för fri- luftsaktiviteter för barn, Putin har informerat sina ministrar om att det skall utarbetas en ny lag om sport och slutligen så har Putin uttalat sig om att det är viktigt för nationens framtid att främja sport och friskvård.

Alla gillar Putin, han är reko.

Det är tröttsamt med yttrandefrihet, att hela tiden vara osams och diskutera.

Det är så mycket lättare när man är överens. Som när beskeden om pensionssparandet blev försenade (de orange kuverten, fast på ryska). Alla vet att det är dåligt, det är inget att bråka om. Kanalen Rossija visar hur den ansvarige tjänstemannen på departementet kallas in till Putin för att förklara sig. Putin ställer några följdfrågor, ser bekymmrad ut och visar med en allvarsam nick att han är nöjd med svaret, men klargör att det inte får upprepas.

Om man vill slippa nyhetsblocken “Putins dagbok” och “Putin talar om var skåpet skall stå” så kan man titta på TV-kanalen NTV, som trots att den numera är statsägd inte är riktigt lika uppstyrd. Men kanalen är en blek kopia av sitt forna privatägda jag.

I dagarna firar kanalen tioårsjubileum och i en bildkavalkad med tillbakablickar syntes kanalens mest kända journalist, Jevgenij Kiseljov, inte till.

Han lämnade kanalen i samband med att den blev statsägd.

Nu jobbar han som chefredaktör på tidningen Moskovskije Novosti, en tidning som kommer ut en gång i veckan och alltid har haft högt anseende i liberala kretsar. Om man vill få nyheter med ett annat perspektiv än de statliga TV-kanalerna är det tidningar man får använda sig av. Till exempel publicerade veckotidningen Vlast nyligen under rubriken “Intervju inte avsedd för ryssar” en intervju som Putin gav Washington Post.

På hemsidan till presidentens presstjänst var intervjun bara delvis återgiven (trots att det stod att det var den fullständiga texten).

Delarna som hade utelämnats handlade om Jukosaffären, presidentvalet i Tjejtenien och mänskliga rättigheter. Moskovskije Novosti hade häromveckan på framsidan bild på den nyvalda borgmästaren i St Petersburg, Valentina Matvienko, och den nyvalde presidenten i Tjetjenien, Achmat Kadyrov båda valda tack vare starkt stöd från Kreml och tack vare partiska medier med den ironiska rubriken “oväntat?”. Men tidningar har inte samma genomslagskraft som TV.

För mig som bor här, som har min vardag här, känns det dramatiskt och overkligt att säga att yttrandefriheten är hotad. Folk i Ryssland är inte rädda för att säga vad de tycker, de slår inte på radion i köket när de pratar politik.

Men alla gillar Putin. Man kan köpa kalendrar och kollegieblock med idolbilder på Putin. “När jag var liten kunde man köpa sådana med Lenin” konstaterade min kompis Tanja och bet sig i tungan.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 2003-10-14